Att högläsa ett J!

Ett J.
Allt som fanns i loggboken var ett J.

I fyra veckor hade vi läst dikter, röstat på veckans dikt, sjungit tonsatta dikter och skrivit dikter tillsammans. Nu var det då dags att skriva egna dikter.

Alla satt igång med stor entusiasm och skrev i sina loggböcker. Som avslutning på lektionen skulle vi samlas och läsa upp det vi skrivit eller så kunde de välja att jag läste upp deras dikt.

En elev satt och tittade på mig. Kastade långa blickar utan att säga någonting. Jag gick fram och såg ett J i boken. Inget mer. Jag tittade ner och jag vet att jag hann tänka ”tänk dig för nu Cecilia”. Sedan minns jag inte ordagrant vad jag sa, men jag tog bokstaven J på fullaste allvar och såg potentialen i vad som skulle kunna växa fram ur elevens J. Hen ville att jag skulle läsa upp det trots att hen inte var klar. Och jag tog emot boken och läste lika inlevelsefullt som jag läste upp de andra elevernas dikter.

Nästa dag fortsatte vi att skriva. Hen satt och skrev koncentrerat och tittade inte på mig en enda gång förrän i slutet av lektionen – där syntes ett stort leende och nu var där inget ensamt J längre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *