Misslyckad lektion – eller kanske inte…

I går var dagens dikt Eeva Kilpis kända dikt ”Säg till om jag stör”. Veckans tema är Kärlek och Vänskap och jag tycker väldigt mycket om den dikten, därav valet (alla dikter jag har valt är dikter jag tycker om, jag kan inte läsa dikter högt om jag inte tycker om dem).

Jag läste den några gånger och eleverna hade den framför sig på storbild och kunde själva läsa med. Sedan fick de göra en enkel diktanalys. Först ensam, sedan i par och slutligen tillsammans. Vi har gjort dessa diktanalyser tillsammans muntligt tidigare och nu kände jag att det var dags att prova att ta det ett steg till. Men det var svårt, de flesta eleverna visste inte vad de skulle skriva och det blev inte så mycket mer trots att de pratade två och två.

Slutligen pratade vi tillsammans och de läste upp sina svar och jag poängterade att det inte finns några rätt eller fel svar, även om författaren har en idé om vad dikten handlar om. Många undrade vad orden rubbar och existens betydde och jag skrev upp orden på tavlan och vi hjälptes åt att förklara dem. Till slut kom diskussionen igång lite mer och en elev undrade varför personen sa ”Välkommen”. Då berättade jag för dem vad jag trodde och att jag själv kunde känna igen mig i dikten. Men när lektionen var slut, kändes den ändå ganska misslyckad eftersom de flesta inte kunde komma på något att skriva ner och att de flesta bara tyckte dikten var konstig.

I dag var det då dags att rösta på ”Veckans dikt” och jag läste upp alla dikter från veckan och de fick rösta. En av dikterna var ”Vem kan segla förutan vind” och den kände alla igen och jag var helt övertygad om att den skulle vinna…men icke, ”Veckans dikt” blev just Eeva Kilpis dikt och jag satt där med långnäsa och fattade ingenting. Eleverna, de bara jublade högt och så fick jag läsa dikten en gång till!

Säg till om jag stör,

sa han när han steg in,

 så går jag med detsamma.

 

Du inte bara stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen.

Sitt där du lär dig bäst!

När vår rektor berättade att vi skulle få bänkar i stället för bord, började en idé ta plats i mitt huvud. Jag ville prova att inte ha fasta platser i klassrummet.

Varför? Många lärare menar ju att barn måste ha en fast plats, en trygghet, en plats bredvid någon så att man inte hamnar ensam. Och vi lägger ner stor tid på att tänka ut vilka som kan och inte kan sitta bredvid varandra, vilka jobbar bra ihop, vilka snackar för mycket osv. Eller så kanske vi lottar platserna, eller vi låter eleverna bestämma lite grann; välj två du vill sitta med, så kanske du får sitta med en av dem…

I somras slängde jag ut frågan på twitter och de flesta ansåg att fasta platser var bäst och menade att om de inte fanns kunde elever hamna utanför, det kunde bli synd om vissa elever osv. Men om du är en elev som är utanför eller mobbad så gör inte fasta platser varken från eller till, för du är lika ensam för det.

Jag pratade länge med Anne-Marie om detta och vad man ska tänka på när man genomför detta i sitt klassrum. Det handlar bland annat om att hela tiden lyfta elevernas medvetande om sitt lärande. ”Sitt där du lär dig bäst”, ”sitt där du arbetar bäst” är uppmaningar som man ska ge eleverna och sedan måste de få pröva ut de platserna själva. I början på lektionen sitter du då kanske vid stora runda bordet för att i slutet av lektionen sitta ensam vid ett lite bord. Man måste även lyfta elevernas samarbete. Hon poängterade att jag hela tiden måste utvärdera hur arbetet går och då kan man i slutet av dagen bland annat ställa frågor som:

Hur samarbetade ni?
Vad kom ni fram till?
Vad var svårt då ni samarbetade?
Diskuterade ni?
Berättade ni om vad ni lärde er av varandra?
Vad lärde ni er av varandra?

(Frågorna är hämtade från ett av Anne-Maries blogginlägg.)

Hur har vi då möblerat? Vi har bland annat fler platser än vad det finns elever i klassrummet, just för att det ska gå att sitta på olika ställen beroende vad man gör. Vi har ett bord där vi får plats allihop, ett bord för 4-5 platser, ett bord med 2-3 platser och två platser där man sitter enskilt och jobbar. Dessutom har vi en matta som vi sitter på när vi samlas på morgonen, när vi högläser, eller jag vill samla ihop alla snabbt.

Hur går det då? Det är absolut en omställning att gå från bänkar till bord utan fasta platser. Några elever sörjer sin bänk, men de flesta tycker det är bättre så här. Och det är svårt för många att veta var man ska sitta så att man lär sig bäst och då blir det lätt att man i stället sätter sig bredvid sin bästa kompis, eller den man för tillfället har lekt med ute på rasten. Jag påminner ständigt om att tänka på var man ska sätta sig och jag försöker ta en stund varje dag och utvärdera dagens samarbete, lärande osv.

Vi har dessutom redan hunnit möblera om sedan skolan började, men det var också min intention. Klassrumsmöbleringen måste få växa fram tillsammans med eleverna och vi måste pröva olika möbleringar innan vi blir nöjda. Tyvärr går det ju inte att möblera på så många sätt; för med tre dörrar, en vägg med väggfasta skåp och en vägg med stränga brandmyndighetsföreskrifter blir vi låsta till några få val.

Så vi har absolut ingen optimal klassrumsmöblering och vi kommer säkert ändra om igen under det här året, men jag känner ändå att detta är ett arbetssätt som passar mig och som jag nu vill fortsätta att utveckla.

Men varför vill jag prova detta? Ja, som det står i vår läroplan räcker det inte att skolan förmedlar kunskap om grundläggande demokratiska värderingar, de måste också få pröva på att arbeta under demokratiska former, förberedas för att aktivt kunna delta i samhällslivet och utveckla sin förmåga att ta ett personligt ansvar. Att varje dag få uppmaningen ”sitt där du lär dig bäst” är ett tydligt och konkret arbetssätt som dagligen för in och utvecklar skolans värdegrund och uppdrag. Mitt uppdrag som lärare är också att ge eleverna ”möjlighet att ta initiativ och ansvar, samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra”, jag anser att jag ger dem den möjligheten genom att välja att inte ha fasta platser i klassrummet.

Stopphanden som försvann!

Stockholm. Maj. 2013. Anne-Marie Körling coachar två lärare i sitt kök.

-Men hur lär man eleverna att inte störa mig när jag hjälper andra elever?
-Hur gör du nu?
-Sätter upp stopphanden, försöker att inte titta på eleven som stör mig, bara ge stopphanden och fortsätta med den första eleven.
-Prova med att säga tex ”kom hit”, ”titta”, ”kom och lyssna”, prova att bjuda in den som stör och låta den eleven lyssna när du hjälper den första eleven. Sedan tackar du båda för att den en lyssnade och att den andra lät sin klasskompis stå och lyssna.
-JA! Så klart! Att jag inte har tänkt på det. Att bjuda in, istället för att mota bort. Det ska jag göra när jag kommer hem!

Det var vad jag trodde. Men det tog tre månader innan tanken hade satt sig i mig, satt sig i kroppen. För trots att jag så gärna ville prova åkte stopphanden upp ända tills i fredags. Jag blev nästan förvånad själv när det hände.

Min hand stoppade inte eleven, min hand bjöd in, kom!