Texten i centrum – alltid!

För några veckor sedan skrev Anne-Marie Körling på sin blogg om en läsläxa som släckte läsintresset, eftersom läxan fokuserade på lässtrategier istället för texten (När läsintresset slocknar och läxan i lässtrategier).

I boken Läsdidaktik skriver läsforskaren Astrid Roe:

Lärare ska påminna sig själva om just det att skönlitteraturen har ett värde i sig, även i skolsammanhang. Om eleverna alltid kopplar samman läsning med att de ska träna på lässtrategier eller arbeta med uppgifter med anknytning till texten kan läsglädjen dö ut; detta gäller i synnerhet elever som från början inte är bokälskare. s 177

Barbro Westlund som var en av dem forskare som introducerade lässtrategier för skolsverige har gång på gång poängterat och varnat att strategierna enbart är mentalaverktyg och aldrig får vara målet i sig – det är texten som ska stå i centrum (Läsförståelsestrategier får inte bli en receptbok).

Ändå är det många lärare som ger strategier i läxa eller använder lässtrategi-matriser  som innehåller fraser som dessa:

  • jag förutspår alltid handlingen
  • jag stannar alltid upp vid nya ord som jag inte förstår
  • jag skapar alltid inre bilder om det jag läser eller hör

Vem i hela världen förutspår alltid handlingen? Vem i hela världen stannar alltid upp vid nya ord? Och vem i hela världen skapar alltid inre bilder om det man läser?

Är du en nyutexaminerad lågstadielärare och står i färd med att börja undervisa i svenska; lär dig allt som finns om lässtrategier, men vänta med att introducera dem för eleverna. Börja högläs en bra bok istället. Gärna en bilderbok. Förbered genuina textfrågor. Sen högläser du en till. Och prata med eleverna om det ni läser. Fråga om det är något de undrar över. Pröva att låta eleverna använda Läslogg (jag känner en lärare som prövade läslogg i sin f-klass och hen är nu alldeles lyrisk!). Älska böcker!  Ta med dina egna barndomsfavoriter. Öppna skolbiblioteket på rasten. Och snälla – låt eleverna låna fler än en bok åt gången. Fyll klassrummet med böcker. Högläs faktatexter. Låt läsning alltid vara ett alternativ om de får en stund över. Be eleverna berätta för varandra vad de har läst. Fråga om hur de väljer en bok. Fråga om hur de gör när de inte förstår. Leta efter vackra ord i texter. Härma författare när ni skriver egna texter. Körläs favoritstycken ur era högläsningsböcker. Läs med, läs för, läs tillsammans, läs i par, läs enskilt. Börja i texten och bilden. Och se vad som händer.

Ur boken ”Systern från havet” av Ulf Stark och Stina Wirsén. När jag högläser bilderböcker, fotar jag av alla bilder med iPaden, kopplar ihop den med Smartboarden och visar för eleverna.

Rätten att läsa om

”Du är nog en dålig läsare Cecilia, om du måste läsa om en bok”fick jag höra en dag när jag berättade att jag gillade att läsa om böcker. ”Det är ju bara barn som vill läsa om samma bok.” Allt sades i en skämtsam ton och vi skrattade tillsammans och sedan gick diskussionen över i något annat.  Jag sa inget där och då, men jag kan inte låta bli att tänka att människor som aldrig har läst om en bok (i vuxen ålder) går miste om något viktigt, något värdefullt, något magiskt.

I boken Som en roman – Om lusten att läsa listar Daniel Pennac läsarens omistliga rättigheter. En av dessa rättigheter är ”Rätten att läsa om”. Han skriver:

Men framför allt läser vi om kravlöst, för nöjet att repetera, glädjen över att återfinna skatter, sätta känslan av förtrolighet på prov. ”Mera, mera” sade det barn som vi en gång var…Våra vuxna omläsningar hör ihop med samma åstundan: att låta oss förtrollas av något varaktigt och varje gång finna detta varaktiga så rikt på nya, bländande och häpnadsväckande upplevelser.

Olof Lagercrantz har också (i boken Om konsten att läsa och skriva)  beskrivit värdet i att läsa om en bok. Han skriver vad som kan hända när man ”återser” en gammal bekant:

Den gång jag nämnde läste jag romanen för kanske tionde gången. Jag följde andlös spelet om den själsligen nödställde Jim. Då trädde plötsligt och oväntat hans ansikte fram för mig. Det skedde under bråkdelar av en sekund och under den tiden hann anletsdragen skifta. Jims blå ögon strålade emot mig medan han ansikte antog än mina egna drag, än min fars, än mina söners, än en väns och än en fiendes. Jag såg och upplevde en fantom som hette Jim skapad av Joseph Conrad men som samtidigt var många.

En av mina personliga favoriter är boken Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. Redan när jag hade läst den första gången, kände jag direkt att jag ville läsa om den. Så jag började bara helt sonika om med första kapitlet när det sista var slut. När jag några veckor senare läste en intervju med Gaiman, där han berättade att boken egentligen var hans sätt att berätta om sin barndom för sin fru, blev jag bara tvungen att läsa om boken med ”min-barndoms-glasögonen” på mig. Och när jag läste om den för tredje och sedan fjärde gången (bara för att jag längtade efter figurerna i boken) upptäckte jag kopplingar till en av världslitteraturens största…

…pröva gärna själv om du aldrig har prövat och berätta vad du upptäcker när du läser om en bok!