Berättelseansiktet

Första gången jag hörde talas om ”berättelseansiktet” var genom Barbro Westlund. Jag tror det var en filmad föreläsning och jag kände direkt att jag gillade idén. Det finns många olika slags berättelsekartor, men det är den här jag gillar bäst! Det finns en bra film från Skolverket där man får se hur en lärare arbetar i en årskurs 2 – Berättelseansiktet – modell för att samtala om text

Så därför har jag lagt vårt nuvarande läromedel åt sidan ett tag och istället följer jag mitt egna upplägg om hur man kan arbeta med sagor.

Vi har tidigare under hösten tränat på att återberätta sagor – Återberätta med bilder – eleverna fick träna hemma under veckan och varje fredag fick de återberätta sagan för en eller två kompisar.

Så var det dags att introducera berättelseansiktet. Det har suttit på väggen ett tag i klassrummet, för jag ville att de skulle bli nyfikna på det. Några minns det från 1:an, då vi mycket flyktigt under en eller två lektioner jobbade med det.

Jag samlade alla på mattan. Och började berätta sagan om Rödluvan. Jag valde att berätta – inte läsa – eftersom jag verkligen ville fånga varje elev.

När jag var färdig hämtade jag ansiktet och startade samtidigt igång Smartboarden. Vi gick igenom del för del (eleverna berättade och jag skrev och ritade) och när lektionen var slut hade vi fyllt ansiktet med sagan om Rödluvan.

Nästa lektion fick de i par göra samma sak som vi gjorde med Rödluvan. De valde en av sagorna som vi använde tidigare när vi tränade återberättande och sedan fick de rita och skriva ett berättelseansikte.

Tredje lektionen blev ett avsnitt av Sagomattan från UR, de använder en annan berättelsestruktur så efter avsnittet jämförde vi Markus sagomatta med vårt berättelseansikte. Ganska snabbt kunde vi konstatera att de var väldigt lika och att det finns vissa delar i en saga/berättelse som alltid måste finns med för att den ska bli bra.

Fjärde lektionen skrev vi en saga tillsammans. De fick en startmening av mig (Det var en gång en spökflicka …). Startmeningen har jag hämtat ur boken Berättarverkstad med barn av Kerstin Lundberg Hahn. Det är mycket bra bok för pedagoger som vill skapa sagor med barn, men som inte vet hur man ska börja. Sedan lotsade jag dem varsamt framåt och till slut hade vi en saga.

Hela tiden hade vi berättelseansiktet som påminde oss vad som skulle finnas med, men jag valde att vi inte skulle tänka ut alla delar först, för jag ville att sagan skulle bygga på elevernas spontana fantasier och påhitt allt eftersom. När vi vara klara kunde vi konstaterar att sagan hade alla viktiga delar med – huvudperson, miljö, problem, början, händelser, lösning och en tydlig avslutning.

Nästa lektion … skriva en egen saga!

(Eftersom mina elever går i 3:an är de vid det här laget väl förtrogna med sagogenren. Jag behövde alltså inte presentera begreppet ”saga” något närmare. Om jag hade gjort det här med en elevgrupp som inte kände till begreppet, hade jag nog behövt en längre startsträcka med att introducera det. )

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *