Ett tips till föräldrar som vill hjälpa sina barn med läsningen

I de nationella läsförståelse proven i 3:an, finns det ”lärarens högläsning” och ”elevens läsning”. Man börjar alltså alltid proven med att läraren högläser inledningen av berättelsen eller faktatexten.

Så kan man också göra hemma om man vill hjälpa sitt barn att komma in i den text som barnet ska läsa.

Om hen får lyssna till början, bygger man mentala krokar hos barnet som hen kan hänga upp sin egen fortsatta läsning i. Det blir helt enkelt en hjälp att komma in i texten.

Pröva!


Prenumerera på nya blogginlägg

Varför har jag inte gjort det här tidigare?

I mitt förra inlägg, skrev jag att jag skulle prova ”Picture walk”. Det är ett sätt att förbereda eleverna på texten som man ska läsa. Och trots att jag har jobbat så länge med läsundervisning – på längden, höjden och bredden – har jag aldrig (vad jag kan minnas) visat alla bilderna innan man läser ett enda ord.

Vilket engagemang, vilken respons och vilka diskussioner vi fick i klassrummet och det utan att ha läst en enda rad förutom titeln, för den visade jag i och med att vi tittade på framsidan. Nästa gång täcker jag nog över den med.

Här är ett axplock av våra diskussioner – och observera – inte en enda rad är läst!

  • Jag tror jag vet vad som händer …
  • Hunden ser inte snäll ut …
  • Det heter sandaler …
  • Hon ska gå och handla …
  • Är det ketchup i flaskan? Nej, jag tror att det är saft.
  • Hon ser så trött ut …
  • Jag tror de har bytt kläder … eller nej förresten jag tror hunden tar Salmas kläder …
  • Prata i 1 minut om vad hunden säger till Salma …
  • Han vill nog hjälpa henne – hur ser du det? Han gör så här med händerna.
  • Jag tror han lurar henne!
  • Varför ringer hon inte till polisen?
  • Kolla! Han går hem till mormor!
  • Jag tror han vill äta upp henne!
  • Det här är som Rödluvan!
  • Jag tror jag vet hur det slutar!

I boken Kiwimetoden ger Anne-Marie Körling en utförlig beskrivning av hur Picture Walk (bildpromenad) går till. Men trots att jag har läst den så många gånger, har jag ändå aldrig provat att göra en bildpromenad genom en hel bok. Jag har bara gjort det på framsidan av boken. Tänk att det tar tid att lära sig något nytt – trots att man trodde att man kunde!


Prenumerera på nya blogginlägg

Söta Salma

När jag undervisar om världsdelarna brukar jag alltid läsa en berättelse, saga eller skapelsemyt från respektive världsdel.

Inför arbetet med Afrika, föll valet i år på Söta Salma av Niki Daly. Det är en ”spännande och annorlunda Rödluvan-saga från Gahna”, som det står på baksidan.

Den här sagan är bra på många sätt. Den är helt befriad från – i Afrika finns det bara krig och svältande människor, så vi måste hjälpa dem – syndromet.

Jag vill inte raljera över de stora problem som finns i världsdelen Afrika, men det finns så mycket mer än bara elände och i den här sagan får vi en annan bild än just det. Boken har också uppenbara likheter med Rödluvan och på så sätt kan man jämföra de två sagorna med varandra.

För att skapa förförståelse, väcka nyfikenhet, göra kopplingar, träna eleverna att använda bilderna som ledtrådar m.m tänkte jag prova att göra en ”Picture walk”.

Då går man igenom hela boken med eleverna – utan att läsa ett enda ord – och fokus är helt och fullt på bilderna.

Frågor man kan ställa till bilderna är till exempel:

  • Vad ser du?
  • Vad  tror du händer här?
  • Vem är det där?
  • Hur tror du att hen känner sig? Varför då?
  • När händer det här?
  • Hur tror du det slutar?

Om eleverna aldrig har provat detta, kan det vara bra att man börjar med att göra ett förtydligande av hur läsningen kommer att gå till. De flesta barn är nog vana med att man börjar läsa direkt och då kan det vara bra att till exempel säga:

Nu kommer jag att visa bilderna först och prata om dem – sen läser jag boken, ok? Då gör vi så.

(Ur boken Bilderbokens mångfald och möjligheter av Agneta Edwards.)

Om du vill veta mer om just ”Picture walk” kan du läsa om det i kapitlet Influenser från Nya Zeeland, USA och Australien
Av Anne-Marie Körling och Inger Norberg som du hittar i boken Läslust och lättläst.

Det finns också många bra sidor på nätet – googla så får du se!

(Anne-Marie Körling har utifrån sina studier på Nya Zeeland utvecklat en egen undervisningsform: bildpromenad. I boken Kiwimetoden ger hon en utförlig beskrivning av hur Picture Walk (bildpromenad) går till. Men trots att jag har läst den så många gånger, har jag ändå aldrig provat att göra en bildpromenad genom en hel bok. Jag har bara gjort det på framsidan av boken. Tänk att det tar tid att lära sig något nytt – trots att man trodde att man kunde!

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Förbereda sig: läs, läs, läs

Jag träffar ibland på lärare och pedagoger som inte läser in sig på boken de tänker högläsa med eleverna. Det handlar ofta om tidsbrist, men ganska ofta handlar det även om okunskap om varför det är så viktigt att vara förberedd.

Men varför är det så viktigt att först ha läst boken? Agneta Edwards förklarar det med fem punkter.

Du slipper obehagliga motivöverraskningar, att plötsligt sitta där mitt i en historia du inte vill förmedla just då. Död och sorg vill man vara förberedd på, ha avsatt tid för att prata om boken.

Boken kan visas sig vara en konstig historia som du inte gillar, vilket omedelbart avspeglas i din läsning. Det du tycker om och förmedlar med entusiasm och inlevelse har mycket större chans att gå hem hos barnen. Alltför många böcker som inte fungerar och gör att bokstunden blir tråkig, eller till och med måste avbrytas, ger inga positiva boksignaler.

Språket kan visa sig svårt och otympligt att läsa bra för dig.

Språket kan vara på helt fel nivå för barnen.

Påläst har man större chans att läsa levande, använda minspel och röstläge, förbereda eventuella ordförklaringar och andra förståelsepuffar.

Ur boken: Bilderbokens mångfald och möjligheter

Jag har själv varit med om att välja en högläsningsbok som jag inte läste igenom i förväg. Boken var omtalad i en lärarhandledning och jag tänkte att den skulle passa oss, i och med det ämnesområde vi just då arbetade med på no:n.

Men ganska snabbt visade det sig att jag inte kunde högläsa den. Eller jag kunde, men det hackade. Eleverna gillade ändå boken, så jag hackade mig igenom kapitel efter kapitel. Jag var ärlig med eleverna och berättade att så här blir det när man inte har läst igenom innan och att böcker kan vara svåra att högläsa även för en vuxen. Vi fick många intressanta diskussioner om högläsningens konst och eleverna förstod att det inte räcker med att vara vuxen för att bli en bra högläsare.

Så ja – det blev bra undervisning ändå, men den boken kommer jag aldrig att läsa högt igen.


Prenumerera på nya blogginlägg