Ägget är på plats!

Äntligen!

I många, långa år har jag längtat efter att jobba med något som heter Spökägget. Och nu när jag fick möjligheten att undervisa i f-klass tog jag chansen!

Vårt ägg är gjort av ett jättestort påskägg som jag har klätt in i svart silkespapper.

Spökägget (Natur & kultur) är ett tematiskt arbetssätt där ”barnen ges möjlighet att utveckla sina läs- och skrivfärdigheter i ett meningsfullt sammanhang” (från baksidestexten av lärarhandledningen).

Bredvid ägget låg en pappersrulle. ”Det är säkert ett meddelande!” sa en elev. Vi rullade upp rullen försiktigt …

Och engagemanget och nyfikenheten från eleverna  går nästan inte att beskriva. Klassrummet bubblade av frågor och vi gick runda efter runda, eftersom alla ville dela sina tankar och funderingar kring ägget. Och när jag skriver alla så menar jag alla – även de elever som hittills oftast har sagt ”pass” (första dagen på terminen introducerade jag rätten att säga pass, för att de talängsliga barnen ska känna sig trygga och från dag ett veta att jag aldrig kommer att tvinga någon att säga något).

Eftersom vi delar lokal med skolans fritids (en avdelning med elever från f-5) behövde vi skriva en skylt för att skydda ägget. Vi enades om en text, som jag sedan skrev ned samtidigt som jag ljudade högt. Några upptäckte då att ordet RÖR kan läsas åt båda håll.

När vi skiljdes åt vid dagens slut fick alla i uppgift att gå hem och fråga någon vuxen vad de kände till om ägg och jag lovade heligt och dyrt att åka dit på helgen och vända på ägget!


Prenumerera på nya blogginlägg

Bilderna, bilderna, bilderna!

Igår fick mina elever (6-åringarna) pröva att göra en bildpromenad (= att sätta ord på det man ser och tror innan man läser en enda rad) med en hel bok. Vi har gjort bildpromenader sedan dag ett på höstterminen – med framsidan på högläsningsboken, bilder i almanackan och andra illustrationer som vi har stött på. Men igår prövade vi alltså bildpromenad genom alla bilder i en och samma bilderbok.

Jag hade valt Kvällen när pappa lekte av Ulf Stark och Mati Lepp, eftersom vi i förskoleklassen ska arbeta lite extra med artikel 31 i Barnkonventionen: Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.

Som alltid när man arbetar med 6-åringar (eller vilken grupp som helst) måste man vara lyhörd för hur mycket de orkar. Därför tittade vi på vissa bilder länge, medan andra fick en eller två kommentarer och så tog vi nästa bild. Det viktiga är att jag som lärare är förberedd (aldrig en okänd bok!) och är redo med frågor i fall eleverna inte själva säger så mycket. Vi jobbade mest med vad vi såg, men ju längre in i bokens bilder vi kom desto mer ”jag tror …” blev det. Eftersom jag hade fotat av bilderna i paddan och kopplat ihop den med en smartboard (vi får låna ett klassrum med smartboard en gång i veckan!) kunde jag enkelt zooma in detaljer i bilderna som de ville titta på lite extra.

Just den här boken har många illustrationer av kroppar i olika positioner och de är väldigt roliga att härma. När man prövar att sitta som till exempel pappan i fåtöljen, känner man nästan genast i kroppen vad det är han gör (- fröken, jag tror han sitter och tänker ut nåt, när man tittar uppåt tänker man). Vi provade även att hitta på olika repliker till illustrationerna, något som verkligen triggade igång fantasin hos elverna!

När vi sedan läste boken (inte under samma lektion) var alla elever fokuserade och jag upplevde en mycket större koncentration än när man läser en bilderbok på ”det vanliga sättet”. För barn med till exempel språkstörning eller med ett annat modersmål än svenska är detta sätt att undervisa oerhört givande, eftersom de hinner bygga upp och aktivera den viktiga förförståelsen innan de får höra texten. Förförståelsen byggs upp framför allt av bildernas ordförråd (genom att vi sätter ord på det vi ser och det vi tror) och det gör att det blir mycket enklare att hänga med i berättelsen under själva läsningen.

Om man vill veta mer om detta arbetssätt kan man läsa Anne-Marie Körlings bok Textsamtal och bildpromenader  eller hennes bok Kiwimetoden. Det står också en del i Boksamtal med bilderböcker av Agneta Edwards.

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Vi har läst hypnosboken!

Dag 1:
Kan man bli förhäxad eller hypnotiserad av något man läser? Förskoleklassarna är skeptiska men Sandvargen påstår det. Och då är det nog sant…

Dag 2:
Jag sitter i klassrummet när de kommer tillbaka från rast. Sitter med näsan i en bok. Jag svarar inte på tilltal, jag märker inte ens att de har kommit in. ”Hon måste vara förhäxad! Eller hypnotiserad!”
Jag ”vaknar” till slut ur min hypnos och berättar kort om boken som jag läste. Sen lägger jag bort den och säger att jag kanske kan läsa den för dem någon annan  dag, men först MÅSTE jag läsa ut den, för jag vill veta hur det går.

Dag 3:
Fritidsfröken kommer och knackar mig på ryggen och säger att det är dags för dem att få en ny högläsningsbok, eftersom den förra (som jag gav dem) har tagit slut. Gissa vilken bok jag ger henne?

Dag 4:
– Fröken! Vi har läst den där hypnosboken på fritids!
– Första kapitlet!
– Den är jättebra!


Prenumerera på nya blogginlägg

Sandvargen – en gång till

Varför i hela friden ska man läsa om en text? Har man verkligen tid med det i skolan? Och blir inte ungarna uttråkade om de får höra samma text en gång till? Nej, säger jag och många med mig. Så här skriver Mary Ingemansson i boken ”Lärande genom skönlitteratur” (s 25-26):

Att behärska djupläsning är viktigt för att till fullo förstå och integrera ny kunskap. Omläsning kan uppfattas som tidsödande och tråkigt men är helt nödvändigt för att förstå texter på djupet. Detta gäller i synnerhet vid läsning av långa, löpande texter och framför allt vid början av läsningen, då alla perspektiv, karaktärer och viktiga ord presenteras. Något vi ofta förbiser är att introduktionen, vägen in i texten kräver mycket av läsaren.

Vidare skriver hon om det som jag tänkte upphålla mig lite mer vid, i detta blogginlägg:

Lässituationen i skolan som karakteriseras av djupläsning har ett antal kännetecken: Den har starkt fokus på relevant erfarenhet, tanke och minne hos läsaren.

Relevant erfarenhet – att koppla det man läser till det man redan vet och känner till är något som de flesta läsforskare lyfter som en nyckelstrategi som goda läsare använder/gör när de läser.  I boken ”Tankens mosaik” av Keene och Zimmerman ägnas hela kapitel fyra åt textkopplingar och hur skolfröken Debbie undervisar sina elever i denna strategi. Första gången hon introducerar detta för eleverna säger hon så här:

Jag kommer att läsa hela boken rakt igenom en gång. Sedan går jag tillbaka och när jag läser om den ska ni få se att jag gör pauser i läsningen och tänker högt om saker jag känner till eller har varit med om som på något sätt påminner om dem i boken.

Debbie läser alltid böckerna/texterna två gånger, det står ingenstans i boken varför hon väljer att göra det, men jag tänker att det har med det som Ingemansson skriver om – vikten av omläsning och djupläsning för att förstå texten på en djupare plan.

Trots att jag har väldigt unga elever, så tror jag att man kan introducera en sådan här slags läsundervisning, bara man gör det på rätt nivå. Så därför tänker jag läsa Sandvargen en gång till för eleverna. Jag har inte bestämt om jag ska läsa om alla kapitel, där kommer jag nog att ta hjälp av eleverna och fråga dem om de har något kapitel de gärna skulle vilja höra igen. Och jag kommer att göra som fröken Debbie i ”Tankens mosaik” – jag ska berätta för eleverna att jag kommer att stanna upp under läsningen och tänka högt, berätta om det som påminner mig om saker ur mitt liv och som får mig att förstå texten och personen i boken bättre. Och jag kommer att säga att efter att jag har berättat klart kommer de också att få en chans att berätta för oss i klassen om de fick några tankar när jag läste.

För att genomföra sådana här lektioner måste man vara förberedd. Man behöver läsa igenom texten själv och lyssna efter sina egna tankar medan man läser.

Förberedelseanteckningar inför omläsningen av kapitel ett ur Sandvargen av Åsa Lind.

Och ju fler omläsningar man gör med boken, desto fler tankar och minnen poppar upp, bara man lyssnar – lyssnar inåt – efter dem.


Prenumerera på nya blogginlägg