Sandvargen – en gång till

Varför i hela friden ska man läsa om en text? Har man verkligen tid med det i skolan? Och blir inte ungarna uttråkade om de får höra samma text en gång till? Nej, säger jag och många med mig. Så här skriver Mary Ingemansson i boken ”Lärande genom skönlitteratur” (s 25-26):

Att behärska djupläsning är viktigt för att till fullo förstå och integrera ny kunskap. Omläsning kan uppfattas som tidsödande och tråkigt men är helt nödvändigt för att förstå texter på djupet. Detta gäller i synnerhet vid läsning av långa, löpande texter och framför allt vid början av läsningen, då alla perspektiv, karaktärer och viktiga ord presenteras. Något vi ofta förbiser är att introduktionen, vägen in i texten kräver mycket av läsaren.

Vidare skriver hon om det som jag tänkte upphålla mig lite mer vid, i detta blogginlägg:

Lässituationen i skolan som karakteriseras av djupläsning har ett antal kännetecken: Den har starkt fokus på relevant erfarenhet, tanke och minne hos läsaren.

Relevant erfarenhet – att koppla det man läser till det man redan vet och känner till är något som de flesta läsforskare lyfter som en nyckelstrategi som goda läsare använder/gör när de läser.  I boken ”Tankens mosaik” av Keene och Zimmerman ägnas hela kapitel fyra åt textkopplingar och hur skolfröken Debbie undervisar sina elever i denna strategi. Första gången hon introducerar detta för eleverna säger hon så här:

Jag kommer att läsa hela boken rakt igenom en gång. Sedan går jag tillbaka och när jag läser om den ska ni få se att jag gör pauser i läsningen och tänker högt om saker jag känner till eller har varit med om som på något sätt påminner om dem i boken.

Debbie läser alltid böckerna/texterna två gånger, det står ingenstans i boken varför hon väljer att göra det, men jag tänker att det har med det som Ingemansson skriver om – vikten av omläsning och djupläsning för att förstå texten på en djupare plan.

Trots att jag har väldigt unga elever, så tror jag att man kan introducera en sådan här slags läsundervisning, bara man gör det på rätt nivå. Så därför tänker jag läsa Sandvargen en gång till för eleverna. Jag har inte bestämt om jag ska läsa om alla kapitel, där kommer jag nog att ta hjälp av eleverna och fråga dem om de har något kapitel de gärna skulle vilja höra igen. Och jag kommer att göra som fröken Debbie i ”Tankens mosaik” – jag ska berätta för eleverna att jag kommer att stanna upp under läsningen och tänka högt, berätta om det som påminner mig om saker ur mitt liv och som får mig att förstå texten och personen i boken bättre. Och jag kommer att säga att efter att jag har berättat klart kommer de också att få en chans att berätta för oss i klassen om de fick några tankar när jag läste.

För att genomföra sådana här lektioner måste man vara förberedd. Man behöver läsa igenom texten själv och lyssna efter sina egna tankar medan man läser.

Förberedelseanteckningar inför omläsningen av kapitel ett ur Sandvargen av Åsa Lind.

Och ju fler omläsningar man gör med boken, desto fler tankar och minnen poppar upp, bara man lyssnar – lyssnar inåt – efter dem.

Sista meningen först!

Idag läste vi sista kapitlet i Sandvargen. Och trots att kapitlet är ganska kort, sker det en viktig utveckling med bokens huvudperson, Zackarina. I början är hon rädd för mörkret och i slutet har det gått över – fast det sägs inte rakt ut, man måste göra inferenser och ta hjälp av sista bilden för att förstå det.

Jag ville hjälpa eleverna att få syn på detta, så jag började med att visa bilden som finns i slutet av kapitlet. Jag skrev även ner den allra sista meningen:

– Jag har varit ute, sa hon. I mörkret!

Vi började lektionen med en bildpromenad, där alla fick säga vad de såg. Efter en stund läste jag upp meningen jag hade skrivit och berättade att det var den allra sista meningen i kapitlet. De fick tänka om ordet ”hon” och vem det kunde vara som sa orden i sista meningen. De flesta gissade på Zackarina. Då frågade jag hur de kunde veta det, och då blev det svårare, men några elever kopplade ihop bilden till meningen och sa att det måste vara Zackarina som pratar, eftersom det ser ut som hon är ute i mörkret på bilden.

Jag berättade att kapitlet hette ”Zackarina och mörkret” och sedan fick alla prata en stund med en kompis om mörker.

När jag hade läst hela kapitlet, bad jag dem fundera på vad Zackarina tycker om mörker och om hon tycker samma sak i början och i slutet. Jag gav dem alltså ganska många ledtrådar för att hjälpa dem att upptäcka Zackarinas utveckling.

Alla sa att Zackarina först hade varit rädd och sedan var hon inte rädd, men då sa jag att jag faktiskt inte hade läst att hon var rädd – så hur visste de det? Vi hjälptes då åt att minnas vad vi hade läst och så småningom kunde vi ”packa upp” Zackarinas känslor utifrån vad hon sa och gjorde.

Imorgon fortsätter vi att jobba med ord från kapitlet:

  • prasselsvart
  • stentungssvarta
  • plasksvart

Vilka olika svart känner du till?

 

 

 

Hänga gubbe!

I boken Lärande lek i förskoleklassen (en jättebra bok för alla som undervisar i förskoleklass) skriver de bland annat om den användbara ”fotoväggen”.

Så det första jag gjorde i augusti var att fota alla elever och sätta upp bilderna på väggen (väl synliga bredvid vår samlingsplats) med deras namn under varje bild.

Vi tittar på fotoväggen nästa varje dag och pratar till exempel om vilka bokstäver de har gemensamt, vilka bokstäver som kommer först eller vilka bokstäver som kommer sist i namnet.

Det vi också gör nästa varje dag (och som också beskrivs i boken) är att leka ”Hänga gubbe”. Jag använder bara elevernas namn och då studeras fotoväggen flitigt av eleverna.

Och jag ser redan en utveckling av elevernas bokstavskännedom* när jag jämför med vad de kunde när skolan började i augusti!

*Bokstavskännedom är en av de grundläggande faktorerna när man ska lära sig läsa.

Före, under och efter läsningen

I det här inlägget tänker jag berätta hur jag undervisade ur ett kapitel ur Sandvargen i min förskoleklass. Lektionen är uppbyggd i tre delar: före, under och efter, med bildpromenad*, högläsning och textsamtal.

När man genomför en sån här lektion med så unga elever måste man vara väldigt lyhörd för hur mycket de orkar. Ibland måste man ta en rörelsepaus eller så måste man låta bli att genomföra allt man hade tänkt.

Kapitlet jag läste heter Blyg, blygare, blygast och börjar med att Zackarina sjunger egenkomponerade sånger för mamma och pappa. Då dyker det upp en  bil, med en hel hög vuxna som vill hälsa på och de vill så klart också höra Zackarina sjunga. Men det vill inte Zackarina och hon springer ner till Sandvargen istället. Hon hör hur en av de vuxna säger att ”hon är blyg”.  Zackarina och Sandvargen pratar en stund, sedan går Zackarina tillbaka och ber en av tanterna att sjunga först – eftersom Zackarina är så blyg – men då visar det sig att tanten kanske också är blyg …

Jag började lektionen med en bildpromenad, utifrån en av bilderna från kapitlet. Alla fick säga vad de såg.

    • Jag ser en trappa.
    • Jag ser tre trappsteg.
    • Jag ser Zackarina.
    • Jag ser ett räcke.
    • Jag ser en dörr.
    • Jag ser ett slags rep.
    • Jag ser att Zackarina blundar.
    • Jag ser ett dörrhandtag.
    • osv.

Sedan fick alla säga vad de trodde.

  • Jag tror att Zackarina ska hoppa hopprep.
  • Jag tror att Zackarina ska gå till Sandvargen.
  • Jag tror att Zackarina sjunger, för munnen ser ut så här (visar med sin egen mun).
  • osv.

Därefter skrev jag upp kapitlets namn på tavlan och vi läste det flera gånger tillsammans. Jag bad alla tänka på ordet blyg och om de själva hade varit blyg någon gång. Sedan fick de prata med en kompis om sina tankar och slutligen pratade vi tillsammans. Den som inte ville säga något, fick som vanligt säga pass.

Slutligen frågade jag vem de trodde skulle vara blyg i kapitlet. Några trodde Sandvargen, några trodde Zackarina och några trodde att pappan skulle vara blyg.

Därefter läste jag kapitlet. Jag läste det utan tankestopp, för jag kände att det hade hackat sönder texten för mycket just den här gången. När jag hade läst klart, fick de samma fråga igen: Vem i kapitlet är det som är blyg? De fick tänka och sedan prata med en kompis. När vi diskuterade i storgrupp, var det många som tyckte att tanten också hade varit blyg, inte bara Zackarina. Då hjälptes vi åt att fundera ut HUR vi visste det, för jag berättade att det inte stod det i texten. Ändå tyckte alla det. Vi funderade och en elev sa att tanten hade låtsas vara hes och en sa att tanten hade blivit röd i ansiktet när Zackarina frågade om hon ville sjunga. Vi pratade en stund om att rodna och att det kan höra ihop med känslan blyg.

Ungefär här tog orken slut och vi fick avsluta lektionen. Vad innehöll då den här lektionen?

  • Vi skapade förförståelse, genom att tänka kring ordet blyg.
  • Vi delade ordförråd med varandra.
  • Vi gjorde förutsägelser.
  • Vi pratade om känslor och hur det kan gestaltas i kroppen.
  • Vi tränade oss i att göra inferenser.

 

*För alla som vill lära sig mer om bildpromenad och hur man kan genomföra textsamtal rekommenderar jag varmt Anne-Marie Körlings bok Textsamtal & bildpromenader

Kan man använda en läslogg när man inte kan läsa?

Läsloggar är ett ypperligt tankeredskap när man ska diskutera en text.  När man samtalar om text, kan man lära sig att fördjupa sig i texter och anknyta dem till sin erfarenhetsvärld, skriver Gunilla Molloy*.

Men kan man göra det med elever som ännu inte har lärt sig skriva och läsa? Ja, fortsätter Molloy. Läsloggen blir ett utmärkt sätt att introducera eleverna i skriftspråket, eftersom de ju redan kan tänka.

I min förskoleklass började jag med detta redan första veckan i skolan. Jag högläste första kapitlet i Sandvargen och efter en kort diskussion, fick alla rita något från kapitlet som de minns ur kapitlet. Jag gick runt och hjälpte till att skriva till deras bild. När de var klara, bad jag dem att visa och berätta för en eller två kompisar vad de hade tänkt.

Något jag är mycket noga med är att aldrig säga att någon har gjort en fin bild. Jag ber alltid eleven att berätta om bilden och sedan frågar jag vad de vill att jag ska skriva. När man säger ”berätta” har jag ofta sett att de osäkra eleverna slappnar av och glada börjar berätta om sin bild utan rädsla för att få bilden bedömd.

Läslogg är ett roligt arbete  – våga prova du med!

* Språk-, läs- och skrivutveckling – Grundskola åk 1-9 Modul: Samtal om text Del 4: Läsloggar – ett tankeredskap