Kaniner och harar

Idag har vi läst faktaboken Kaniner och harar (av Jörgen Möller Christensen, Gothia förlag). Själva högläsningen gick till så att jag hade fotat av de sidor jag skulle läsa och visade dem på Smartboarden medan jag läste.

Vi började med att berätta för varandra vad vi kände till om kaniner och harar. Några elever har eller hade haft kaniner och det ville de gärna berätta för oss andra.

Innan jag började läsa, sa jag ungefär så här:

När lektionen är slut har ni lärt er många nya fakta om harar och kaniner!

Jag har märkt att om man skapar en förväntning hos eleverna att de ska få lära sig nya saker, blir de ännu mer intresserade och ”på”.

När boken var slut sammanfattade vi och alla fick säga något nytt de hade lärt sig. På måndag när vi ses, ska vi prata om boken igen och se vad vi minns.

Vad vet du om kaniner och harar?

Efter att vi gemensamt pratat om vad vi kom ihåg från boken, fick alla elever skriva och rita om kaniner och harar. Vissa elever behövde mycket hjälp och andra – som denna elev – skrev helt själv.

Hemliga kompisar

Här kommer ett inlägg om hur jag har arbetat i f-klassen med boken ”Hemliga kompisar” av Helena Bross och Christel Rönns. Jag har undervisat genom högläsning och textsamtal kombinerat med korta dramatiseringar sedan i höstas. Så eleverna är van vid arbetssättet. Alla boksidor är fotade med iPad så att jag kan visa dem medan jag läser (jag visar dem på tv:n, och det fungerar helt okej, när man inte har någon Smartboard eller projektor). Jag brukar förorda att man ska läsa hela boken rakt igenom en gång, innan man sätter igång och laborera med texter, ställer frågor osv. Just den här gången gjorde jag inte det, men det blev rätt så bra än då!

Det började med att eleverna fick en lapp med ett ord och en bok av vårt spöke Blue (se tidigare inlägg om hur vi har jobbat med vårt klassrumsspöke). Vi började bekanta oss med ordet. Det var ordet ”hemliga” och jag skrev upp det på tavlan med både versaler och gemener.

hemliga

HEMLIGA

Sedan pratade vi om vad vi tänkte på när vi hörde ordet. Jag laborerade även med ordet genom att täcka över vissa bokstäver och då fick vi ju helt andra ord och då pratade vi om dem.

Efter det laborerade vi med olika skiljetecken och prövade att kör-läsa tillsammans med punkt, frågetecken och utropstecken (Hemlighet? Hemlighet! Hemlighet.) En rolig och språkberikande lektionsmodell som jag har lärt mig av Anne-Marie Körling. Var inte rädd att prova den med förskoleklassare!

Sedan var det dags att plocka fram boken och vi tittade på framsidan och första bilden i boken. Vi pratade om vad vi såg och vad vi trodde.

Till slut började vi läsa, men redan på första sidan fick jag lov att stanna upp. För eleverna uppmärksammade alla utropstecken och punkter. Vi diskuterade varför författaren hade valt just de skiljetecknen. Och vi provade att kör-läsa några av replikerna.

När jag hade läst vidare ett stycke, gjorde jag ett stopp och lät alla som ville prova att dramatisera en scen med två elever och fröken. Det blev både en möjlighet att pröva författarens ord och att låta kroppen röra på sig.

Sedan läste jag ett stycke till och då hade vi kommit till stället i boken där fröken berättar att klassen skulle ha ”hemliga kompisar”. Min tanke var att när vi läst klart, fråga f-klassen om de ville prova att ha ”hemliga kompisar”. Men så långt hann jag inte, för en elev räcker upp handen och frågade:

Kan inte vi prova att ha hemliga kompisar?

Och vips ville alla prova och vi bestämde att vi skulle börja med det veckan efter. När boken var slut pratade vi om hur vi skulle göra när vi började med ”hemlig kompis”. Vi hjälptes åt att komma med olika förslag på vad man kan göra för att vara extra snäll mot sin hemliga kompis.

Så kom då äntligen den efterlängtade måndagen och alla fick dra en lapp ur en burk. Så spännande! På torsdag ska vi prata om hur det gick att ha en hemlig kompis.

Bilderna, bilderna, bilderna!

Igår fick mina elever (6-åringarna) pröva att göra en bildpromenad (= att sätta ord på det man ser och tror innan man läser en enda rad) med en hel bok. Vi har gjort bildpromenader sedan dag ett på höstterminen – med framsidan på högläsningsboken, bilder i almanackan och andra illustrationer som vi har stött på. Men igår prövade vi alltså bildpromenad genom alla bilder i en och samma bilderbok.

Jag hade valt Kvällen när pappa lekte av Ulf Stark och Mati Lepp, eftersom vi i förskoleklassen ska arbeta lite extra med artikel 31 i Barnkonventionen: Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.

Som alltid när man arbetar med 6-åringar (eller vilken grupp som helst) måste man vara lyhörd för hur mycket de orkar. Därför tittade vi på vissa bilder länge, medan andra fick en eller två kommentarer och så tog vi nästa bild. Det viktiga är att jag som lärare är förberedd (aldrig en okänd bok!) och är redo med frågor i fall eleverna inte själva säger så mycket. Vi jobbade mest med vad vi såg, men ju längre in i bokens bilder vi kom desto mer ”jag tror …” blev det. Eftersom jag hade fotat av bilderna i paddan och kopplat ihop den med en smartboard kunde jag enkelt zooma in detaljer i bilderna som de ville titta på lite extra.

Just den här boken har många illustrationer av kroppar i olika positioner och de är väldigt roliga att härma. När man prövar att sitta som till exempel pappan i fåtöljen, känner man nästan genast i kroppen vad det är han gör (- fröken, jag tror han sitter och tänker ut nåt, när man tittar uppåt tänker man). Vi provade även att hitta på olika repliker till illustrationerna, något som verkligen triggade igång fantasin hos elverna!

När vi sedan läste boken (inte under samma lektion) var alla elever fokuserade och jag upplevde en mycket större koncentration än när man läser en bilderbok på ”det vanliga sättet”. För barn med till exempel språkstörning eller med ett annat modersmål än svenska är detta sätt att undervisa oerhört givande, eftersom de hinner bygga upp och aktivera den viktiga förförståelsen innan de får höra texten. Förförståelsen byggs upp framför allt av bildernas ordförråd (genom att vi sätter ord på det vi ser och det vi tror) och det gör att det blir mycket enklare att hänga med i berättelsen under själva läsningen.

Om man vill veta mer om detta arbetssätt kan man läsa Anne-Marie Körlings bok Textsamtal och bildpromenader  eller hennes bok Kiwimetoden. Det står också en del i Boksamtal med bilderböcker av Agneta Edwards.

Vi har läst hypnosboken!

Dag 1:
Kan man bli förhäxad eller hypnotiserad av något man läser? Förskoleklassarna är skeptiska men Sandvargen påstår det. Och då är det nog sant…

Dag 2:
Jag sitter i klassrummet när de kommer tillbaka från rast. Sitter med näsan i en bok. Jag svarar inte på tilltal, jag märker inte ens att de har kommit in. ”Hon måste vara förhäxad! Eller hypnotiserad!”
Jag ”vaknar” till slut ur min hypnos och berättar kort om boken som jag läste. Sen lägger jag bort den och säger att jag kanske kan läsa den för dem någon annan  dag, men först MÅSTE jag läsa ut den, för jag vill veta hur det går.

Dag 3:
Fritidsfröken kommer och knackar mig på ryggen och säger att det är dags för dem att få en ny högläsningsbok, eftersom den förra (som jag gav dem) har tagit slut. Gissa vilken bok jag ger henne?

Dag 4:
– Fröken! Vi har läst den där hypnosboken på fritids!
– Första kapitlet!
– Den är jättebra!

Sandvargen – en gång till

Varför i hela friden ska man läsa om en text? Har man verkligen tid med det i skolan? Och blir inte ungarna uttråkade om de får höra samma text en gång till? Nej, säger jag och många med mig. Så här skriver Mary Ingemansson i boken ”Lärande genom skönlitteratur” (s 25-26):

Att behärska djupläsning är viktigt för att till fullo förstå och integrera ny kunskap. Omläsning kan uppfattas som tidsödande och tråkigt men är helt nödvändigt för att förstå texter på djupet. Detta gäller i synnerhet vid läsning av långa, löpande texter och framför allt vid början av läsningen, då alla perspektiv, karaktärer och viktiga ord presenteras. Något vi ofta förbiser är att introduktionen, vägen in i texten kräver mycket av läsaren.

Vidare skriver hon om det som jag tänkte upphålla mig lite mer vid, i detta blogginlägg:

Lässituationen i skolan som karakteriseras av djupläsning har ett antal kännetecken: Den har starkt fokus på relevant erfarenhet, tanke och minne hos läsaren.

Relevant erfarenhet – att koppla det man läser till det man redan vet och känner till är något som de flesta läsforskare lyfter som en nyckelstrategi som goda läsare använder/gör när de läser.  I boken ”Tankens mosaik” av Keene och Zimmerman ägnas hela kapitel fyra åt textkopplingar och hur skolfröken Debbie undervisar sina elever i denna strategi. Första gången hon introducerar detta för eleverna säger hon så här:

Jag kommer att läsa hela boken rakt igenom en gång. Sedan går jag tillbaka och när jag läser om den ska ni få se att jag gör pauser i läsningen och tänker högt om saker jag känner till eller har varit med om som på något sätt påminner om dem i boken.

Debbie läser alltid böckerna/texterna två gånger, det står ingenstans i boken varför hon väljer att göra det, men jag tänker att det har med det som Ingemansson skriver om – vikten av omläsning och djupläsning för att förstå texten på en djupare plan.

Trots att jag har väldigt unga elever, så tror jag att man kan introducera en sådan här slags läsundervisning, bara man gör det på rätt nivå. Så därför tänker jag läsa Sandvargen en gång till för eleverna. Jag har inte bestämt om jag ska läsa om alla kapitel, där kommer jag nog att ta hjälp av eleverna och fråga dem om de har något kapitel de gärna skulle vilja höra igen. Och jag kommer att göra som fröken Debbie i ”Tankens mosaik” – jag ska berätta för eleverna att jag kommer att stanna upp under läsningen och tänka högt, berätta om det som påminner mig om saker ur mitt liv och som får mig att förstå texten och personen i boken bättre. Och jag kommer att säga att efter att jag har berättat klart kommer de också att få en chans att berätta för oss i klassen om de fick några tankar när jag läste.

För att genomföra sådana här lektioner måste man vara förberedd. Man behöver läsa igenom texten själv och lyssna efter sina egna tankar medan man läser.

Förberedelseanteckningar inför omläsningen av kapitel ett ur Sandvargen av Åsa Lind.

Och ju fler omläsningar man gör med boken, desto fler tankar och minnen poppar upp, bara man lyssnar – lyssnar inåt – efter dem.