Skärmkorsord, taggad läsning och ”den lilla skillnaden gör stor skillnad”

Veckans lektioner har haft språkutveckling som gemensamt tema. Vi har fortsatt  utvecklingen av lässtrategin ”Kontrollera läsningen” (Roe, 2014) och den här veckan plockade jag in ytterligare ett tecken att ”tagga” texten med (se tidigare inlägg: Att själv komma på…). Eleverna väljer dessutom nästan alltid att läsa i par för de märker hur de kan hjälpa och stötta varandra i och under läsningen – och de vet att jag (nästan) aldrig säger nej till parläsning, speciellt inte när det gäller läsning i våra NO- eller SO-böcker.

Vi har även provat något som kallas skärmkorsord. Det är ett arbetssätt som kommer från boken ”Lyft språket lyft tänkandet” av Pauline Gibbons. Eleverna får rika möjligheter att utveckla sin begreppsliga förmåga (att förstå innebörden av begrepp och ord). Jag provade detta både under en matematiklektion och en NO-lektion – snygga ordet för plus – var en av elevförklaringarna av begreppet addition.

Idag upptäckte jag dessutom en sak i min egen undervisning som jag blev så glad över att jag inte kunde låta bli att twittra om det. När jag skulle hjälpa en elev med några meningar, så såg jag att eleven inte hade satt ut några punkter eller andra skiljetecken i slutet av meningarna. Då gjorde jag äntligen INTE så som jag slentrianmässigt brukar göra, nämligen säga ”du har glömt att sätta ut punkt”.  Istället sa jag äntligen det som jag har försökt träna mig själv att säga: Vilket skiljetecken vill du välja här? 

Det är svårt och det tar tid att förändra sin undervisning brukar Anne-Marie Körling säga. Ibland kan det ta år mellan tanke och handling och väldigt ofta känns det för mig som jag tar ett steg fram och två steg bak…

…i dag tog jag ett steg fram.

Ingen handuppräckning – vad kan man göra istället?

I mitt förra inlägg delade jag ett citat från boken ”Föra tanken vidare” av Ulla Wiklund. Citatet handlade om handuppräckning och att det är ett arbetssätt som inte gynnar lärandeklimatet i klassrummet. Jag fick frågan ”Hur ska vi göra istället?” och jag lovade att skriva ett inlägg och beskriva lite hur man kan göra istället. Jag har i ca  1-1,5 år försökt att sluta med handuppräckning i klassrummet ( detta gäller när eleverna ska svara på något, om de vill ställa en fråga får de så klart räcka upp handen fortfarande).  Jag kan ärligt säga att jag fortfarande inte har fått bort det helt. Jag tror det beror på att det är ett så etablerat sätt i vår skolkultur (har ni sett små barn leka skola någon gång?…) det sitter i ryggmärgen hos mig och eleverna att jag ska ställa frågor och de ska svara. Men jag jobbar på det och försöker glädjas  åt och minnas de lektioner där jag lyckas –  lektioner där alla elever har varit delaktiga så mycket som möjligt – och glömma bort de lektioner där jag faller tillbaka på det gamla.

Det första jag tror man ska göra är att minska ner på lektionstillfällen som går ut på att läraren ställer frågor och eleverna ska svara. Om man bygger sin undervisning på fråga-svar-metoden är det lätt att ramla tillbaka på handuppräckning. Men om man nu vill fråga eleverna något, vad kan man göra istället?

Man kan till exempel låta eleverna svara slumpvis, med hjälp av glasspinnar med elevernas namn, en ask med lappar med elevernas namn eller en app på telefonen eller surfplattan som slumpar fram ett namn i taget (jag använder ofta den här:Teacher´s Pick). I boken ”Att följa lärande” av Dylan Wiliam beskriver han ingående denna metod, både fördelarna med den, men också de svårigheter en lärare kan stöta på i en klass när man genomför denna förändring. Men det räcker inte med att bara slumpvis låta en elev svara för att få igång ett mer elevaktivt arbetsätt, man måste låta flera elever få diskutera samma fråga. Då kan man prova det här:

En grundlärare beskriver tekniken som ”fråga-paus-nedslag-studs”. Hon ställer frågan, väntar minst fem sekunder, slår slumpvis ner på en elev som ska svara och studsar åter slumpvis den elevens svar till en annan och säger ”Vad tycker du om det svaret? (Wiliam, 2013, s 97).

Man kan också be alla elever svara samtidigt på en fråga, genom att de skriver ner sina svar på mini-whiteboards. Dessa kan man tillverka själv i lamineringsapparaten eller köpa färdiga. Här är ett inlägg från Pedagogstockholm som beskriver denna metod: Mini-whiteboard.

Något som jag ofta använder mig av är EPA-metoden (det står för enskilt-par-alla). Jag använder mig av EPA både när jag ställer frågor till eleverna, när jag vill att de ska reflektera över något, tänka ut egna frågor eller tänka på vad de redan kan som uppstart för ett nytt arbetsområde. På engelska heter det ”Think-Pair-Share”.   Detta är en mycket effektiv metod om man vill att alla elever ska få vara aktiva och delta i klassrumsdiskussionerna och inte bara ett fåtal. Här är två länkar som beskriver hur man kan använda denna metod i klassrummet.

Ulla Wiklund skriver att eleverna förlorar både tid och lärande om läraren använder sig av handuppräckning i klassrummet och eleverna får olika roller där några är de som alltid räcker upp handen och svarar och andra blir dem som aldrig någonsin räcker upp handen. Roller som kan följa med genom alla stadier.

Om man tar bort handuppräckning i klassrummet kan det bli ett mycket kraftfullt verktyg för genomförandet av ett av skolans viktigaste uppdrag:

Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga (Lgr 11, s 9).

Jag tänker även att detta arbetssätt bidrar till att ge eleverna kunskap om demokratins principer och utvecklar deras förmåga att arbeta i demokratiska former och det bidrar till att flickor och pojkar får ett lika stort utrymme i undervisningen ( Lgr 11, s 15).

Med andra ord, ska vi följa och arbeta utifrån skolans styrdokument måste vi ta bort handuppräckning från våra klassrum – eller hur?

image8

 

 

 

 

 

 

No hands up!

Att räcka upp handen i skolan är en vedertagen del av ett arbetssätt som sparar tid åt läraren. Men eleverna förlorar tid och lärande. En lärare medverkar till att sortera barnen för att kunna bedöma enligt rollerna de skapar sig i klassrummet.

Ur boken ”Föra tanken vidare – Reflekterande arbetssätt i skolan” av Ulla Wiklund.

IMG_1828.JPG

Vad kan man se när man är i en galaxtunnel med flera runda klot?

Pinterest hittade jag ett blogginlägg som beskrev ett roligt sätt man kan använda, när man vill se om eleverna har förstått de begrepp man har arbetat med. Sagt och gjort, som avslutning på en geografilektion fick mina elever parvis ett begrepp/ord som de skulle skriva en fråga till. Eleverna klurade och skrev och jag fick en möjlighet att se hur och om de hade förstått begreppen/orden vi hade jobbat med. Jag ser flera möjligheter (utöver de sätt som beskrivs i blogginlägget)  att använda detta pedagogiska verktyg:

  • som utgångsbiljett efter en lektion.
  • som ett ”omvänt-prov” efter ett arbetsområde.
  • eleverna får varsitt ord/begrepp som de skapar en fråga till och sedan får de svara på varandras frågor.

 

Det var stort engagemang i klassen under denna stund och en av grupperna klurade extra mycket. Jag insåg att jag som lärare nog i förväg hade tänkt ut hur deras frågor skulle se ut och därför blev jag en aning ställd av denna fantasifulla mening: Vad kan man se när man är i en galaxtunnel med flera runda klot?

Vad gissar du på?

IMG_1565

”Läksonen var dynga”

Idag provade jag lektionen som jag skrev om i förrgår: Begreppskort+körlingsord!

Just idag (3:orna var på slöjd så jag lånade in några 1:or) hade jag fyra elever, fyra 1:or och fyra 2:or.  De fick jobba i par och jag genomförde lektionen ungefär som jag hade tänkt…ända tills jag skrev ordet DYGN på tavlan.

Dygn, det får mig att tänka på…ja du vet…

-Menar du dynga? frågade jag och skrev ordet DYNGA på tavlan, rakt under ordet DYGN.

Sedan handlade lektionen mest om stavning, NG-ljud,  och en och annan livsvisdom…

Alla skrev en utvärdering och här är några, exakt avskrivna:

11/4-2014
Det va roligt.
jag lärde mig att stava dyngn.

KUL
JAGMYKE
11/4-2014
JAGLÄRDEMEJDYNGA

11/4-2014
KUL JAG LÄRDe MEj MYKET

jag lärde mig
förklaringenav dYgn 11/4-2014

Det var klurit. Det jik bra.
Jag lärdä mäj hur dynga stavas.
2014-04-11

tråkit Jag viste redan
vad dygn va. jaglärde
mej att skriva dygn. Läksonen
var dynga
11/4-2014

Av Anne-Marie Körling har jag lärt mig att alltid låta eleverna skriva utvärdering av lektionen. På sin blogg skriver hon: Jag kan inte följa lärandet annars, och det kan inte eleverna heller. Det är viktigt att summera, reflektera och fundera över det som är lärande. (Utvärderingar – elevens tankar om arbetet)

Jag får inte alltid till det, men de senaste veckorna har jag försökt att så ofta som möjligt låta dem skriva en utvärdering.  Och idag blev jag så glad av deras utvärderingar, kanske mest av eleven som tyckte ”lektionen var dynga”. För i den utvärderingen kan jag utläsa att min elev är trygg i mitt klassrum för hen vågar skriva vad hen känner. Jag såg även att i en av utvärderingarna kunde en elev skriva datum på ett annat sätt än det jag skrev upp på tavlan och jag ser att några av eleverna använder punkt och stor bokstav helt utan att jag har påmint, tjatat eller påpekat.

Men sedan fick ivern över den lyckade lektionen mig att bli övermodig, och jag ville pröva en likadan lektion men med ett annat begreppskort tillsammans med mina 3:or när de kom tillbaka från slöjden…

…det jag lärde mig av det, är att försök aldrig upprepa något du tyckte gick bra utan att vara väl förberedd!

 

 IMG_1504