Vi gör som i boken!

Vi läser just nu Pluto är ingen planet av Annelie Drewsen. Den handlar om Edwin som älskar rymden. Han vet allt om rymden men när hans lärare en dag lär ut saker som inte stämmer, exploderar det i Edwins huvud …

Igår läste vi om hur Edwin la ut alla sina rymdböcker på golvet och sorterade dem efter årtal. Jag stannade upp i texten och frågade om någon visste hur man kan veta hur gammal en bok är? De diskuterade med varandra och till slut kom någon på att vi kunde ta elevernas böcker och lägga ut dem på samma sätt som Edwin.

Så då gjorde vi det.

Ps: I Edwins klass går Stella och hon har en egen bok. När jag berättade det, ville flera genast läsa den boken självständigt. Så nu är det kö på Stella-boken.


Prenumerera på nya blogginlägg

Det lätta kan vara svårt och det svåra kan vara lätt

Idag är det sista dagen med våra biblioteksböcker. Passa på att läsa om någon du gillar, säga hejdå till din favorit, eller skratta en sista gång med Bellman!

I eftermiddags var det så dags att skicka tillbaka alla böcker vi hade lånat av kommunbiblioteket under året. Eleverna har som vanligt varit med och önskat böcker genom ”Boka dig”, men jag har även sett till att låna böcker fortlöpande under året – allt beroende på elevernas intresse, önskemål eller arbetsområden som vi jobbat med på SO:n eller NO:n.

Jag har de senaste åren alltid sett till att mitt klassrum under större delen av läsåret är fyllt av böcker, lånat från vårt kommunbibliotek. Och personalen är mycket tillmötesgående med utlåningstiden när jag lånar till klassrummet – så länge ingen reservation finns får vi gärna låna böckerna om och om igen.

Böckerna vi har i klassrummet är allt från ”Extra lätt att läsa” till tjocka kapitelböcker som till exempel ”Mio, min Mio”. Jag har märkt att de böcker vi högläser i klassrummet ofta blir en bok man sedan vill pröva att läsa själv. Mio är en sådan bok. Idag ville en elev läsa något ur Mio för sista gången och hen bläddrade fram och tillbaka för att hitta den perfekta sidan. Till sist valde hen sidan där Mio och Jum-Jum upptäcker att manteln är en osynlighetsmantel. Eleven visade mig och jag förstod att hen behövde mitt stöd, eftersom jag tänkte att den texten egentligen borde vara alldeles för svår. Men det sa jag inte. Jag frågade om vi skulle läsa varannan mening och det vill hen gärna. Vi hann läsa två sidor tillsammans innan det var dags att gå till maten. Eleven läste (helt utan hjälp) ord som ”mantel, skimrande, gömde, förtrollade”.

Detta är kanske inte så märkvärdigt – men –  denna elev hade tidigare under lektionen högläst en bok för mig där allt stod skrivet med versaler och då hade hen stakat sig på orden ”ben, bentag och bassäng”. Om jag hade varit orutinerad eller outbildad hade jag antagligen sagt nej när hen kom med Mio och ville läsa.

Men nu sa jag inte det. För ibland kan det lätta vara svårt och det svåra vara lätt.


Prenumerera på nya blogginlägg

Texten i centrum – alltid!

För några veckor sedan skrev Anne-Marie Körling på sin blogg om en läsläxa som släckte läsintresset, eftersom läxan fokuserade på lässtrategier istället för texten (När läsintresset slocknar och läxan i lässtrategier).

I boken Läsdidaktik skriver läsforskaren Astrid Roe:

Lärare ska påminna sig själva om just det att skönlitteraturen har ett värde i sig, även i skolsammanhang. Om eleverna alltid kopplar samman läsning med att de ska träna på lässtrategier eller arbeta med uppgifter med anknytning till texten kan läsglädjen dö ut; detta gäller i synnerhet elever som från början inte är bokälskare. s 177

Barbro Westlund som var en av dem forskare som introducerade lässtrategier för skolsverige har gång på gång poängterat och varnat att strategierna enbart är mentalaverktyg och aldrig får vara målet i sig – det är texten som ska stå i centrum (Läsförståelsestrategier får inte bli en receptbok).

Ändå är det många lärare som ger strategier i läxa eller använder lässtrategi-matriser  som innehåller fraser som dessa:

  • jag förutspår alltid handlingen
  • jag stannar alltid upp vid nya ord som jag inte förstår
  • jag skapar alltid inre bilder om det jag läser eller hör

Vem i hela världen förutspår alltid handlingen? Vem i hela världen stannar alltid upp vid nya ord? Och vem i hela världen skapar alltid inre bilder om det man läser?

Är du en nyutexaminerad lågstadielärare och står i färd med att börja undervisa i svenska; lär dig allt som finns om lässtrategier, men vänta med att introducera dem för eleverna. Börja högläs en bra bok istället. Gärna en bilderbok. Förbered genuina textfrågor. Sen högläser du en till. Och prata med eleverna om det ni läser. Fråga om det är något de undrar över. Pröva att låta eleverna använda Läslogg (jag känner en lärare som prövade läslogg i sin f-klass och hen är nu alldeles lyrisk!). Älska böcker!  Ta med dina egna barndomsfavoriter. Öppna skolbiblioteket på rasten. Och snälla – låt eleverna låna fler än en bok åt gången. Fyll klassrummet med böcker. Högläs faktatexter. Låt läsning alltid vara ett alternativ om de får en stund över. Be eleverna berätta för varandra vad de har läst. Fråga om hur de väljer en bok. Fråga om hur de gör när de inte förstår. Leta efter vackra ord i texter. Härma författare när ni skriver egna texter. Körläs favoritstycken ur era högläsningsböcker. Läs med, läs för, läs tillsammans, läs i par, läs enskilt. Börja i texten och bilden. Och se vad som händer.

Ur boken ”Systern från havet” av Ulf Stark och Stina Wirsén. När jag högläser bilderböcker, fotar jag av alla bilder med iPaden, kopplar ihop den med Smartboarden och visar för eleverna.

Prenumerera på nya blogginlägg

Högläsning med ökat elevansvar

I det här inlägget tänkte jag berätta hur jag arbetar med att utveckla elevernas läsflyt genom att eleverna får högläsa för varandra. Lektionsidén har jag hittat i Barbro Westlunds bok Att undervisa i läsförståelse och sedan har jag anpassat den utifrån den elevgrupp jag har just nu.

Westlund skriver att syftet är att högläsningen ska ge goda effekter på flyt i läsningen som då i sin tur påverkar förståelsen. Det går till så att två elever bildar en läsgrupp. Sedan läser den ena eleven texten högt tre gånger för den andra. Den som läst gör sedan en självvärdering i ett enkelt läsprotokoll. Den elev som har lyssnat gör också en bedömning i samma protokoll. Därefter skriver observatören med egna ord en beskrivning av hur kompisens högläsning förbättrades. Läsaren skriver några sammanfattande rader om texten. Sedan byter de roller. Det är viktigt att eleverna vet varför den här övningen görs – de ska känna att de utvecklas som läsare (2009:202-203).

Mina elever  i 2:an, har jobbat med detta under några lektioner. De har valt text själva (det är viktigt att de har tillgång till många olika böcker att välja mellan), men jag har bestämt vem de ska läsa tillsammans med. Innan varje läsning, har vi noga gått igenom vad den som läser ska tänka på och vad den som lyssnar ska tänka på. Utifrån deras förslag, har jag sedan gjort ett läsprotokoll som de har fyllt i efter att de har läst. Vi har pratat extra mycket om hur man läser med inlevelse. Och då har vi bland annat pratat om att skiljetecknen kan hjälpa oss att hitta inlevelsen.

Vi samlas även alltid efteråt när alla har läst och pratar om hur samarbetet har gått, om de märkte någon förändring i sin läsning osv. Då brukar vi även prata om hur man väljer en text – om det inte har skett någon utveckling efter tre omläsningar hade man antingen valt en för lätt eller för svårt text.

Många elever har verkligen känt att de har blivit en bättre läsare efter tre omläsningar och då blir de modiga och vill gärna pröva att läsa inför hela klassen. I klassrummet har vi många böcker med korta berättelser, roliga historier, gåtor och rim och ramsor – texter som passar extra bra för högläsning. Så det enda problemet jag har nu är att avsluta lektionen eftersom det alltid är någon som frågar:

– Får jag läsa en till, snälla?

(Efterord: Många har hört av sig och vill ha ett protokoll. Jag hänvisar istället till boken ”Att undervisa i läsförståelse” och ”Aktiv läskraft – mellanstadiet” av Barbro Westlund. I båda de böckerna står det utförligt om denna lektion. )

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Frågor som anknyter

Bloggens första inlägg 2017 handlar om en bok som kom för mer än tjugo år sedan, men med ett innehåll som känns nytt, mycket tack vare Barbro Westlund.

Hon beskriver i kunskapsöversikten Läsa och förstå en undervisningsmodell som kallas närläsning. Och en av dem som har skrivit mest om detta i Sverige är Ulla Lundqvist. I en av hennes böcker Läsa, tolka, förstå finns det många fina exempel på hur man kan arbeta med närläsning – både med yngre och äldre elever. Närläsning enligt Lundqvist modell går enkelt beskrivet ut på att välja ett  relativt kort textstycke som man sedan – en mening i taget –  läser gemensamt med eleverna. Efter varje mening, stannar man upp och ställer frågor. Detta kan man göra antingen som introduktion (med en text som eleverna aldrig mött tidigare)  eller som efterarbete (med en text som man t.ex. haft som högläsningsbok).

Lundqvist ger även flera förslag på olika sorters frågor som man kan använda sig av i textsamtalet med eleverna. Hon  skriver bland annat om att det är viktigt – speciellt för de yngre och ovana läsarna – att använda sig av elevernas inlevelse när man har boksamtal. För att hjälpa dem med detta kan man använda personliga frågor – frågor som anknyter till eleverna. I stället för att t.ex. be eleverna beskriva huvudpersonens karaktär kan man fråga ”Skulle du vilja vara vän med NN?”

  • Vad skulle du ha gjort i NN:s situation när han/hon…?
  • Skulle du vågat handla likadant/annorlunda?
  • Vad skulle du säga till NN om du befann dig i närheten när…?
  • Blev du arg/förvånad, lättad, glad när…?
  • Har du tänkt/gjort något liknande som…?
  • Om du hade NN här framför dig nu, vad skulle du göra då…?
  • Önskande du någon gång att du hade varit i NN:s kläder?

(Läsa, tolka, förstå – s 51, 1995)

Trots att boken är från 1995, ger den mig många ideér och en fördjupad kunskap om hur man kan arbeta med läsundervisning och textsamtal.

 


Prenumerera på nya blogginlägg