Bilderna, bilderna, bilderna!

Igår fick mina elever (6-åringarna) pröva att göra en bildpromenad (= att sätta ord på det man ser och tror innan man läser en enda rad) med en hel bok. Vi har gjort bildpromenader sedan dag ett på höstterminen – med framsidan på högläsningsboken, bilder i almanackan och andra illustrationer som vi har stött på. Men igår prövade vi alltså bildpromenad genom alla bilder i en och samma bilderbok.

Jag hade valt Kvällen när pappa lekte av Ulf Stark och Mati Lepp, eftersom vi i förskoleklassen ska arbeta lite extra med artikel 31 i Barnkonventionen: Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.

Som alltid när man arbetar med 6-åringar (eller vilken grupp som helst) måste man vara lyhörd för hur mycket de orkar. Därför tittade vi på vissa bilder länge, medan andra fick en eller två kommentarer och så tog vi nästa bild. Det viktiga är att jag som lärare är förberedd (aldrig en okänd bok!) och är redo med frågor i fall eleverna inte själva säger så mycket. Vi jobbade mest med vad vi såg, men ju längre in i bokens bilder vi kom desto mer ”jag tror …” blev det. Eftersom jag hade fotat av bilderna i paddan och kopplat ihop den med en smartboard (vi får låna ett klassrum med smartboard en gång i veckan!) kunde jag enkelt zooma in detaljer i bilderna som de ville titta på lite extra.

Just den här boken har många illustrationer av kroppar i olika positioner och de är väldigt roliga att härma. När man prövar att sitta som till exempel pappan i fåtöljen, känner man nästan genast i kroppen vad det är han gör (- fröken, jag tror han sitter och tänker ut nåt, när man tittar uppåt tänker man). Vi provade även att hitta på olika repliker till illustrationerna, något som verkligen triggade igång fantasin hos elverna!

När vi sedan läste boken (inte under samma lektion) var alla elever fokuserade och jag upplevde en mycket större koncentration än när man läser en bilderbok på ”det vanliga sättet”. För barn med till exempel språkstörning eller med ett annat modersmål än svenska är detta sätt att undervisa oerhört givande, eftersom de hinner bygga upp och aktivera den viktiga förförståelsen innan de får höra texten. Förförståelsen byggs upp framför allt av bildernas ordförråd (genom att vi sätter ord på det vi ser och det vi tror) och det gör att det blir mycket enklare att hänga med i berättelsen under själva läsningen.

Om man vill veta mer om detta arbetssätt kan man läsa Anne-Marie Körlings bok Textsamtal och bildpromenader  eller hennes bok Kiwimetoden. Det står också en del i Boksamtal med bilderböcker av Agneta Edwards.

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Sandvargen – en gång till

Varför i hela friden ska man läsa om en text? Har man verkligen tid med det i skolan? Och blir inte ungarna uttråkade om de får höra samma text en gång till? Nej, säger jag och många med mig. Så här skriver Mary Ingemansson i boken ”Lärande genom skönlitteratur” (s 25-26):

Att behärska djupläsning är viktigt för att till fullo förstå och integrera ny kunskap. Omläsning kan uppfattas som tidsödande och tråkigt men är helt nödvändigt för att förstå texter på djupet. Detta gäller i synnerhet vid läsning av långa, löpande texter och framför allt vid början av läsningen, då alla perspektiv, karaktärer och viktiga ord presenteras. Något vi ofta förbiser är att introduktionen, vägen in i texten kräver mycket av läsaren.

Vidare skriver hon om det som jag tänkte upphålla mig lite mer vid, i detta blogginlägg:

Lässituationen i skolan som karakteriseras av djupläsning har ett antal kännetecken: Den har starkt fokus på relevant erfarenhet, tanke och minne hos läsaren.

Relevant erfarenhet – att koppla det man läser till det man redan vet och känner till är något som de flesta läsforskare lyfter som en nyckelstrategi som goda läsare använder/gör när de läser.  I boken ”Tankens mosaik” av Keene och Zimmerman ägnas hela kapitel fyra åt textkopplingar och hur skolfröken Debbie undervisar sina elever i denna strategi. Första gången hon introducerar detta för eleverna säger hon så här:

Jag kommer att läsa hela boken rakt igenom en gång. Sedan går jag tillbaka och när jag läser om den ska ni få se att jag gör pauser i läsningen och tänker högt om saker jag känner till eller har varit med om som på något sätt påminner om dem i boken.

Debbie läser alltid böckerna/texterna två gånger, det står ingenstans i boken varför hon väljer att göra det, men jag tänker att det har med det som Ingemansson skriver om – vikten av omläsning och djupläsning för att förstå texten på en djupare plan.

Trots att jag har väldigt unga elever, så tror jag att man kan introducera en sådan här slags läsundervisning, bara man gör det på rätt nivå. Så därför tänker jag läsa Sandvargen en gång till för eleverna. Jag har inte bestämt om jag ska läsa om alla kapitel, där kommer jag nog att ta hjälp av eleverna och fråga dem om de har något kapitel de gärna skulle vilja höra igen. Och jag kommer att göra som fröken Debbie i ”Tankens mosaik” – jag ska berätta för eleverna att jag kommer att stanna upp under läsningen och tänka högt, berätta om det som påminner mig om saker ur mitt liv och som får mig att förstå texten och personen i boken bättre. Och jag kommer att säga att efter att jag har berättat klart kommer de också att få en chans att berätta för oss i klassen om de fick några tankar när jag läste.

För att genomföra sådana här lektioner måste man vara förberedd. Man behöver läsa igenom texten själv och lyssna efter sina egna tankar medan man läser.

Förberedelseanteckningar inför omläsningen av kapitel ett ur Sandvargen av Åsa Lind.

Och ju fler omläsningar man gör med boken, desto fler tankar och minnen poppar upp, bara man lyssnar – lyssnar inåt – efter dem.


Prenumerera på nya blogginlägg

Sista meningen först!

Idag läste vi sista kapitlet i Sandvargen. Och trots att kapitlet är ganska kort, sker det en viktig utveckling med bokens huvudperson, Zackarina. I början är hon rädd för mörkret och i slutet har det gått över – fast det sägs inte rakt ut, man måste göra inferenser och ta hjälp av sista bilden för att förstå det.

Jag ville hjälpa eleverna att få syn på detta, så jag började med att visa bilden som finns i slutet av kapitlet. Jag skrev även ner den allra sista meningen:

– Jag har varit ute, sa hon. I mörkret!

Vi började lektionen med en bildpromenad, där alla fick säga vad de såg. Efter en stund läste jag upp meningen jag hade skrivit och berättade att det var den allra sista meningen i kapitlet. De fick tänka om ordet ”hon” och vem det kunde vara som sa orden i sista meningen. De flesta gissade på Zackarina. Då frågade jag hur de kunde veta det, och då blev det svårare, men några elever kopplade ihop bilden till meningen och sa att det måste vara Zackarina som pratar, eftersom det ser ut som hon är ute i mörkret på bilden.

Jag berättade att kapitlet hette ”Zackarina och mörkret” och sedan fick alla prata en stund med en kompis om mörker.

När jag hade läst hela kapitlet, bad jag dem fundera på vad Zackarina tycker om mörker och om hon tycker samma sak i början och i slutet. Jag gav dem alltså ganska många ledtrådar för att hjälpa dem att upptäcka Zackarinas utveckling.

Alla sa att Zackarina först hade varit rädd och sedan var hon inte rädd, men då sa jag att jag faktiskt inte hade läst att hon var rädd – så hur visste de det? Vi hjälptes då åt att minnas vad vi hade läst och så småningom kunde vi ”packa upp” Zackarinas känslor utifrån vad hon sa och gjorde.

Imorgon fortsätter vi att jobba med ord från kapitlet:

  • prasselsvart
  • stentungssvarta
  • plasksvart

Vilka olika svart känner du till?

 

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Före, under och efter läsningen

I det här inlägget tänker jag berätta hur jag undervisade ur ett kapitel ur Sandvargen i min förskoleklass. Lektionen är uppbyggd i tre delar: före, under och efter, med bildpromenad*, högläsning och textsamtal.

När man genomför en sån här lektion med så unga elever måste man vara väldigt lyhörd för hur mycket de orkar. Ibland måste man ta en rörelsepaus eller så måste man låta bli att genomföra allt man hade tänkt.

Kapitlet jag läste heter Blyg, blygare, blygast och börjar med att Zackarina sjunger egenkomponerade sånger för mamma och pappa. Då dyker det upp en  bil, med en hel hög vuxna som vill hälsa på och de vill så klart också höra Zackarina sjunga. Men det vill inte Zackarina och hon springer ner till Sandvargen istället. Hon hör hur en av de vuxna säger att ”hon är blyg”.  Zackarina och Sandvargen pratar en stund, sedan går Zackarina tillbaka och ber en av tanterna att sjunga först – eftersom Zackarina är så blyg – men då visar det sig att tanten kanske också är blyg …

Jag började lektionen med en bildpromenad, utifrån en av bilderna från kapitlet. Alla fick säga vad de såg.

    • Jag ser en trappa.
    • Jag ser tre trappsteg.
    • Jag ser Zackarina.
    • Jag ser ett räcke.
    • Jag ser en dörr.
    • Jag ser ett slags rep.
    • Jag ser att Zackarina blundar.
    • Jag ser ett dörrhandtag.
    • osv.

Sedan fick alla säga vad de trodde.

  • Jag tror att Zackarina ska hoppa hopprep.
  • Jag tror att Zackarina ska gå till Sandvargen.
  • Jag tror att Zackarina sjunger, för munnen ser ut så här (visar med sin egen mun).
  • osv.

Därefter skrev jag upp kapitlets namn på tavlan och vi läste det flera gånger tillsammans. Jag bad alla tänka på ordet blyg och om de själva hade varit blyg någon gång. Sedan fick de prata med en kompis om sina tankar och slutligen pratade vi tillsammans. Den som inte ville säga något, fick som vanligt säga pass.

Slutligen frågade jag vem de trodde skulle vara blyg i kapitlet. Några trodde Sandvargen, några trodde Zackarina och några trodde att pappan skulle vara blyg.

Därefter läste jag kapitlet. Jag läste det utan tankestopp, för jag kände att det hade hackat sönder texten för mycket just den här gången. När jag hade läst klart, fick de samma fråga igen: Vem i kapitlet är det som är blyg? De fick tänka och sedan prata med en kompis. När vi diskuterade i storgrupp, var det många som tyckte att tanten också hade varit blyg, inte bara Zackarina. Då hjälptes vi åt att fundera ut HUR vi visste det, för jag berättade att det inte stod det i texten. Ändå tyckte alla det. Vi funderade och en elev sa att tanten hade låtsas vara hes och en sa att tanten hade blivit röd i ansiktet när Zackarina frågade om hon ville sjunga. Vi pratade en stund om att rodna och att det kan höra ihop med känslan blyg.

Ungefär här tog orken slut och vi fick avsluta lektionen. Vad innehöll då den här lektionen?

  • Vi skapade förförståelse, genom att tänka kring ordet blyg.
  • Vi delade ordförråd med varandra.
  • Vi gjorde förutsägelser.
  • Vi pratade om känslor och hur det kan gestaltas i kroppen.
  • Vi tränade oss i att göra inferenser.

 

*För alla som vill lära sig mer om bildpromenad och hur man kan genomföra textsamtal rekommenderar jag varmt Anne-Marie Körlings bok Textsamtal & bildpromenader


Prenumerera på nya blogginlägg