Berättelseansiktet

Första gången jag hörde talas om ”berättelseansiktet” var genom Barbro Westlund. Jag tror det var en filmad föreläsning och jag kände direkt att jag gillade idén. Det finns många olika slags berättelsekartor, men det är den här jag gillar bäst! Det finns en bra film från Skolverket där man får se hur en lärare arbetar i en årskurs 2 – Berättelseansiktet – modell för att samtala om text

Så därför har jag lagt vårt nuvarande läromedel åt sidan ett tag och istället följer jag mitt egna upplägg om hur man kan arbeta med sagor.

Vi har tidigare under hösten tränat på att återberätta sagor – Återberätta med bilder – eleverna fick träna hemma under veckan och varje fredag fick de återberätta sagan för en eller två kompisar.

Så var det dags att introducera berättelseansiktet. Det har suttit på väggen ett tag i klassrummet, för jag ville att de skulle bli nyfikna på det. Några minns det från 1:an, då vi mycket flyktigt under en eller två lektioner jobbade med det.

Jag samlade alla på mattan. Och började berätta sagan om Rödluvan. Jag valde att berätta – inte läsa – eftersom jag verkligen ville fånga varje elev.

När jag var färdig hämtade jag ansiktet och startade samtidigt igång Smartboarden. Vi gick igenom del för del (eleverna berättade och jag skrev och ritade) och när lektionen var slut hade vi fyllt ansiktet med sagan om Rödluvan.

Nästa lektion fick de i par göra samma sak som vi gjorde med Rödluvan. De valde en av sagorna som vi använde tidigare när vi tränade återberättande och sedan fick de rita och skriva ett berättelseansikte.

Tredje lektionen blev ett avsnitt av Sagomattan från UR, de använder en annan berättelsestruktur så efter avsnittet jämförde vi Markus sagomatta med vårt berättelseansikte. Ganska snabbt kunde vi konstatera att de var väldigt lika och att det finns vissa delar i en saga/berättelse som alltid måste finns med för att den ska bli bra.

Fjärde lektionen skrev vi en saga tillsammans. De fick en startmening av mig (Det var en gång en spökflicka …). Startmeningen har jag hämtat ur boken Berättarverkstad med barn av Kerstin Lundberg Hahn. Det är mycket bra bok för pedagoger som vill skapa sagor med barn, men som inte vet hur man ska börja. Sedan lotsade jag dem varsamt framåt och till slut hade vi en saga.

Hela tiden hade vi berättelseansiktet som påminde oss vad som skulle finnas med, men jag valde att vi inte skulle tänka ut alla delar först, för jag ville att sagan skulle bygga på elevernas spontana fantasier och påhitt allt eftersom. När vi vara klara kunde vi konstaterar att sagan hade alla viktiga delar med – huvudperson, miljö, problem, början, händelser, lösning och en tydlig avslutning.

 

Nästa lektion … skriva en egen saga!

(Eftersom mina elever går i 3:an är de vid det här laget väl förtrogna med sagogenren. Jag behövde alltså inte presentera begreppet ”saga” något närmare. Om jag hade gjort det här med en elevgrupp som inte kände till begreppet, hade jag nog behövt en längre startsträcka med att introducera det. )

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Men farmor då?

Jag har under några so-lektioner arbetat med boken Den långa resan till Amerika av Joan Sandin i en årskurs 2 (eleverna gillar den så mycket, så jag har lånat upp nästan hela v8:s bestånd av boken).

Boken handlar om en svensk familj under andra hälften av 1800-talet som emigrerar till Amerika.

I texten får vi veta att föräldrarna ligger på natten och pratar (ett av barnen hör föräldrarna mumla, men han hör inte vad de säger). På morgonen har föräldrarna bestämt sig – vi reser till Amerika!

Idag fick eleverna arbeta i par och skriva korta dialoger om vad föräldrarna kan tänkas säga. När de hade skrivit fick de spela upp det för varandra.

En lyckad lektion där eleverna både fick diskutera och komma överrens, skriva dialog, läsa och agera.

Idén till denna lektion hittade jag i en fin, fin lärarhandledning gjord av duktiga skolbibliotekarier i Kävlinge: lärarhandledningar

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Vad tror du de säger?

Boken ”Hjälp! Jag gjorde illa Linn av Jo Salmson är en av de bästa nybörjarläsarböcker jag vet. Spännande och läskig vardagsdramatik när den är som allra bäst!

Nästan alla elever har gillat den boken efter att jag har boktipsat om den. När jag läste den för min egen 6-åring här hemma, var den första kommentaren efter att vi slagit ihop boken:
Läs den igen mamma!

Det finns ett stycke i boken (sidan 48-49) som passar utmärkt att dramatisera med eleverna (efter att man först har läst boken förstås). Det passar extrabra om man jobbar med 112 och vad man ska tänka på när man ringer.

Så här står det i texten:
först är det läskigt.
Tänk om de tror att jag busringer?
Mannen lyssnar och frågar.
Jag kan svara på allt.
Jag kommer till och med ihåg numret på porten.

Sitt först i helklass och fundera tillsammans på vad man behöver tänka på när man ringer 112. Fråga om någon har behövt ringa dit någonting.

Dela sedan in dem i par och låt dem tänka ut vad som sägs mellan pojken som ringer och mannen som svarar.

Spela upp för varandra!

 

 

 


Prenumerera på nya blogginlägg

”Med dessa ord”

I boken Språkutvecklande SO-undervisning  av Maria Wiksten och Björn Kindenberg  finns det en aktivitet som kallas ”Med dessa ord”. Eleverna ska i par eller i en liten grupp försöka förklara ord för varandra genom att använda vissa givna ord. Man får inte börja gissa förrän alla ord i förklaringen har använts.  

Meningen med aktiviteten är att träna på ämnesspecifika begrepp, både genom att få lyssna och gissa, men även att bli ”tvingad” att använda specifika ord när du muntligt ska beskriva.

Mina elever går bara i 3:an och boken vänder sig till högstadiet, men jag tror att just den här övningen fungerar bra även i min klass. Vi ska prova övningen efter att vi har jobbat med olika begrepp som FN, barnkonventionen, demokrati och val.

Eleven ska förklara ordet Barnkonventionen genom att använda förklaringarna som står under under ordet.

Prenumerera på nya blogginlägg