Sista meningen först!

Idag läste vi sista kapitlet i Sandvargen. Och trots att kapitlet är ganska kort, sker det en viktig utveckling med bokens huvudperson, Zackarina. I början är hon rädd för mörkret och i slutet har det gått över – fast det sägs inte rakt ut, man måste göra inferenser och ta hjälp av sista bilden för att förstå det.

Jag ville hjälpa eleverna att få syn på detta, så jag började med att visa bilden som finns i slutet av kapitlet. Jag skrev även ner den allra sista meningen:

– Jag har varit ute, sa hon. I mörkret!

Vi började lektionen med en bildpromenad, där alla fick säga vad de såg. Efter en stund läste jag upp meningen jag hade skrivit och berättade att det var den allra sista meningen i kapitlet. De fick tänka om ordet ”hon” och vem det kunde vara som sa orden i sista meningen. De flesta gissade på Zackarina. Då frågade jag hur de kunde veta det, och då blev det svårare, men några elever kopplade ihop bilden till meningen och sa att det måste vara Zackarina som pratar, eftersom det ser ut som hon är ute i mörkret på bilden.

Jag berättade att kapitlet hette ”Zackarina och mörkret” och sedan fick alla prata en stund med en kompis om mörker.

När jag hade läst hela kapitlet, bad jag dem fundera på vad Zackarina tycker om mörker och om hon tycker samma sak i början och i slutet. Jag gav dem alltså ganska många ledtrådar för att hjälpa dem att upptäcka Zackarinas utveckling.

Alla sa att Zackarina först hade varit rädd och sedan var hon inte rädd, men då sa jag att jag faktiskt inte hade läst att hon var rädd – så hur visste de det? Vi hjälptes då åt att minnas vad vi hade läst och så småningom kunde vi ”packa upp” Zackarinas känslor utifrån vad hon sa och gjorde.

Imorgon fortsätter vi att jobba med ord från kapitlet:

  • prasselsvart
  • stentungssvarta
  • plasksvart

Vilka olika svart känner du till?

 

 

 

Före, under och efter läsningen

I det här inlägget tänker jag berätta hur jag undervisade ur ett kapitel ur Sandvargen i min förskoleklass. Lektionen är uppbyggd i tre delar: före, under och efter, med bildpromenad*, högläsning och textsamtal.

När man genomför en sån här lektion med så unga elever måste man vara väldigt lyhörd för hur mycket de orkar. Ibland måste man ta en rörelsepaus eller så måste man låta bli att genomföra allt man hade tänkt.

Kapitlet jag läste heter Blyg, blygare, blygast och börjar med att Zackarina sjunger egenkomponerade sånger för mamma och pappa. Då dyker det upp en  bil, med en hel hög vuxna som vill hälsa på och de vill så klart också höra Zackarina sjunga. Men det vill inte Zackarina och hon springer ner till Sandvargen istället. Hon hör hur en av de vuxna säger att ”hon är blyg”.  Zackarina och Sandvargen pratar en stund, sedan går Zackarina tillbaka och ber en av tanterna att sjunga först – eftersom Zackarina är så blyg – men då visar det sig att tanten kanske också är blyg …

Jag började lektionen med en bildpromenad, utifrån en av bilderna från kapitlet. Alla fick säga vad de såg.

    • Jag ser en trappa.
    • Jag ser tre trappsteg.
    • Jag ser Zackarina.
    • Jag ser ett räcke.
    • Jag ser en dörr.
    • Jag ser ett slags rep.
    • Jag ser att Zackarina blundar.
    • Jag ser ett dörrhandtag.
    • osv.

Sedan fick alla säga vad de trodde.

  • Jag tror att Zackarina ska hoppa hopprep.
  • Jag tror att Zackarina ska gå till Sandvargen.
  • Jag tror att Zackarina sjunger, för munnen ser ut så här (visar med sin egen mun).
  • osv.

Därefter skrev jag upp kapitlets namn på tavlan och vi läste det flera gånger tillsammans. Jag bad alla tänka på ordet blyg och om de själva hade varit blyg någon gång. Sedan fick de prata med en kompis om sina tankar och slutligen pratade vi tillsammans. Den som inte ville säga något, fick som vanligt säga pass.

Slutligen frågade jag vem de trodde skulle vara blyg i kapitlet. Några trodde Sandvargen, några trodde Zackarina och några trodde att pappan skulle vara blyg.

Därefter läste jag kapitlet. Jag läste det utan tankestopp, för jag kände att det hade hackat sönder texten för mycket just den här gången. När jag hade läst klart, fick de samma fråga igen: Vem i kapitlet är det som är blyg? De fick tänka och sedan prata med en kompis. När vi diskuterade i storgrupp, var det många som tyckte att tanten också hade varit blyg, inte bara Zackarina. Då hjälptes vi åt att fundera ut HUR vi visste det, för jag berättade att det inte stod det i texten. Ändå tyckte alla det. Vi funderade och en elev sa att tanten hade låtsas vara hes och en sa att tanten hade blivit röd i ansiktet när Zackarina frågade om hon ville sjunga. Vi pratade en stund om att rodna och att det kan höra ihop med känslan blyg.

Ungefär här tog orken slut och vi fick avsluta lektionen. Vad innehöll då den här lektionen?

  • Vi skapade förförståelse, genom att tänka kring ordet blyg.
  • Vi delade ordförråd med varandra.
  • Vi gjorde förutsägelser.
  • Vi pratade om känslor och hur det kan gestaltas i kroppen.
  • Vi tränade oss i att göra inferenser.

 

*För alla som vill lära sig mer om bildpromenad och hur man kan genomföra textsamtal rekommenderar jag varmt Anne-Marie Körlings bok Textsamtal & bildpromenader

Kan man använda en läslogg när man inte kan läsa?

Läsloggar är ett ypperligt tankeredskap när man ska diskutera en text.  När man samtalar om text, kan man lära sig att fördjupa sig i texter och anknyta dem till sin erfarenhetsvärld, skriver Gunilla Molloy*.

Men kan man göra det med elever som ännu inte har lärt sig skriva och läsa? Ja, fortsätter Molloy. Läsloggen blir ett utmärkt sätt att introducera eleverna i skriftspråket, eftersom de ju redan kan tänka.

I min förskoleklass började jag med detta redan första veckan i skolan. Jag högläste första kapitlet i Sandvargen och efter en kort diskussion, fick alla rita något från kapitlet som de minns ur kapitlet. Jag gick runt och hjälpte till att skriva till deras bild. När de var klara, bad jag dem att visa och berätta för en eller två kompisar vad de hade tänkt.

Något jag är mycket noga med är att aldrig säga att någon har gjort en fin bild. Jag ber alltid eleven att berätta om bilden och sedan frågar jag vad de vill att jag ska skriva. När man säger ”berätta” har jag ofta sett att de osäkra eleverna slappnar av och glada börjar berätta om sin bild utan rädsla för att få bilden bedömd.

Läslogg är ett roligt arbete  – våga prova du med!

* Språk-, läs- och skrivutveckling – Grundskola åk 1-9 Modul: Samtal om text Del 4: Läsloggar – ett tankeredskap

Hur vet du det?

Jag har länge planerat i tanken hur jag skulle arbeta med källkritik med mina 3:or, men jag har väntat på det rätta tillfället. Och så en dag hade en elev skrivit av en mening ur en faktabok (vi har alltid blädderblock framme, där man kan skriva upp meningar som man fastnat för, en idé jag har lånat från Anne-Marie Körling) som gav mig precis den  rätta ingången till källkritik jag hade väntat på.

Varenda människa i Sverige som är mer än tre år gammal vet hur en amerikansk cockerspaniel ser ut.

Jag satte upp elevens mening på tavlan och frågade klasssen om de trodde att detta var sant. Eleven hämtade faktaboken som meningen var hämtad från och jag läste stycket där meningen var hämtad. Det handlade om Kalle Ankas jul och cockerspanielflickan Lady (från filmen Lady och Lufsen). Många visste vem det var, men inte alla.

Därefter frågade jag dem om de mindes vad en källa vad för något. Vi skrev upp det på tavlan, sedan skrev jag upp de fem ”superfrågeorden” som man brukar använda när man jobbar med källkritik. Jag ringade in ordet ”när” lite extra och bad eleven som hade läst boken titta efter när boken gjordes. Det visade sig att boken var 30 år gammal och jag berättade att det var mycket större chans att ”alla” i Sverige tittade på Kalle Anka på julafton på den tiden.

Några elever gjorde kopplingar till boken Pluto är ingen planet som vi läste i början av läsåret – där det bland annat visar sig att en lärare använder gamla källor när han undervisar och påstår saker som inte längre är sanna …

Vi avslutade lektionen med att se det första avsnittet i UR:s serie Hur vet du det? en underhållande och informativ serie om källkritik, för lågstadiet.

 

Får jag säga vad jag tror nu?

Det sista stoppet i vår läsresa jorden runt blev Antarktis. Boken jag hade valt heter Välkommen Tango och är baserad på en verklig händelse från ett Zoo i New York. Den handlar om de två hakremspingvinerna (det blev kopplingen till Antarktis) Silo och Roy som lever som vilket annat pingvinpar som helst, förutom att de är hanar. En dag får deras djurskötare en idé …

Den här gången valde jag att inte visa alla bilderna, eftersom jag inte ville riskera att eleverna listade ut för mycket av historien. Jag ville att de skulle bli överraskade – och det blev de! Jag visade framsidan och vi utforskade den i ca 25 minuter. De berättade först vad de såg, men ganska snabbt var det en elev som frågade: Får jag säga vad jag tror nu? Det är härligt att se att efter att ha gjort bildpromenad för sjunde gången den här terminen, har de blivit väl förtrogna med arbetssättet och att deras tankar genast sätter igång att arbeta så fort jag presenterar en bild.

Jag frågade dem även vad/vem pingvinungen tittar på och då blev det många förslag på vad som fanns utanför bilden.

Därefter läste jag boken i stort sett i ett flöde. Vi hann inte med någon diskussion efter läsningen eftersom lektionen tog slut, men vid nästa so-lektion tänker jag återkomma till boken och göra ett boksamtal enligt Aidan Chambers modell. 

Och jag har på känn att det finns mycket att prata om!

(I den engelskspråkiga skolvärlden är picture walk (bildpromenad), ett vedertaget begrepp och arbetsätt. I Sverige har Anne-Marie Körling introducerat och utvecklat denna metod och hon beskriver den utförligt i boken Kiwimetoden).