Utvecklingssamtal, lärarledda men med eleven som 1:e styrman!

Jag ska snart ha utvecklingssamtal, så nu planerar jag och förbereder mig. Jag hade tänkt att jag skulle ha elevledda samtal. Många lärare beskriver det som det bästa de gjort, därför hade jag också tänkt att prova. Så jag läste på om elevledda samtal, tog kontakt med några lärare som hade provat och fick tips på hur man kunde göra. Jättebra tips (tack!), men det kändes ändå inte riktigt bra, inte för mig som person. Och ska man prova något måste man ju tro på det och känna för det till 100%. Sedan pratade jag med Anne-Marie och från det samtalet fick jag bland annat med mig två viktiga frågor att ställa mig själv, innan man drar igång med samtalen.

  • Vill jag vara förälder på mitt eget utvecklingssamtal?
  • Hur kan jag visa föräldrarna att jag har sett och ser deras barn?

Jag har blundat och föreställt mig att jag som förälder kommer in till mitt samtal och jag kände efter om det var ett sådant samtal jag vill ha.

Jag har tänkt efter noga hur jag kan visa föräldrarna att jag ser och har sett deras barn varje dag och vet vad de gör, kan och vill när de är i skolan.

Utifrån dessa funderingar har jag nu kommit fram till att jag inte tänker prova elevledda samtal, inte den här terminen i alla fall. Kanske har jag missuppfattat hela grejen med sådana samtal, men om jag skulle ha flera pågående samtal i klassrummet samtidigt tror jag inte att jag som lärare skulle kunna visa föräldrarna på ett bra sätt att jag ser och har sett deras barn. Dessutom är jag inte säker på om jag skulle vilja gå på ett sådant samtal själv som förälder.

Hör gärna av er med synpunkter, speciellt ni som har provat elevledda samtal och berätta om era erfarenheter!

Så jag tänker mig mina samtal lärarledda, men med en mycket viktig person vid min sida som har mycket att berätta och visa för sina föräldrar och som tillsammans med mig ror båten iland!

 

När Lärarlyftet mötte twitter!

Min kollega läser på Lärarlyftet, Svenska för lärare åk 4-6. Under läsåret som gått har vi stött och blött våra tankar, hon genom sin kurs och jag genom framför allt twitter och så klart Anne-Marie Körling. Vi har tipsat varandra om böcker, diskuterat den svåra konsten i att faktiskt undervisa i läsförståelse och inte bara kontrollera den (som väldigt många av skolans läromedel fortfarande gör). Vi har pratat reciprocal teaching, inferenser, textkopplingar och föreställningsvärldar m.m. och till hösten vill vi starta en studiegrupp med inriktning mot att att fördjupa våra kunskaper om läsförståelse och hur vi bäst kan arbeta med våra elever. på fb har jag kontakt med några av mina tidigare kollegor i Falun. De har provat att arbeta utifrån Barbro Westlunds studiehandledning till boken Att undervisa i läsförståelse och vi får gärna kontakta dem om vi har några frågor!

Idag hittade jag dessutom filmer gjorda av Susanne Nystedt (på twitter så klart, genom Anna Kaya). Dessa filmer presenterar olika läsförståelsestrategier på ett eneklt och lättbegripligt sätt.

Jag ska visa dem för min kollega på måndag!

Att ställa frågor!

Att förutspå!

Att skapa inre bilder!

Att göra inferenser!

Att göra textkopplingar!

Alla var på!

Igår fick jag ju frågan ”Hur vet man om det ska vara en eller två?”. Eleverna fick själva ta reda på hur ord stavas och då började de fundera kring hur man egentligen kan veta. Jag lovade att vi skulle ta reda på det tillsammans. Idag fortsatte vi att prata stavning och de fick själva undersöka alla bokstäverna, först enskilt sedan två och två. Alla var mycket angelägna och de lyckades hitta alla vokaler själva utan att jag berättade vilka de var. Sedan experimenterade vi med våra vokaler i våra egna namn och vad som händer när man tar på bort dem osv. Inte en enda elev tyckte att lektionen var tråkig och alla var ivriga att lära sig, alla var på!

Hur vet man om det ska vara en eller två?

I boken Kiwimetoden av Anne-Marie Körling http://www.sanomautbildning.se/Laromedel/Grundskola-Fk-6/Svenska/Lararlitteratur/Kiwimetoden/

har jag hittat ett sätt att förhålla mig till elevernas rätt att få lära sig stava. Jag och eleverna började lite trevande för några veckor sedan, men det var idag de kom igång ordentligt. De fick hitta på egna meningar genom att använda ord som vi hade samlat från vår högläsningsbok ”Fröken Smith, den elakaste häxan i världen”. Vi började muntligt för att sedan övergå till att skriva ner våra meningar.

Bild

Jag vägrade konsekvent att svara på frågan ”Hur stavas …?” Istället uppmuntrade jag dem att skriva ner ordet på en lapp och gå runt till 3 kompisar och fråga: ”Hur stavar du till …?” De fick ju så klart slå i ordlistan, men det kan vara svårt när man är bara 8 år. Det blev många meningingsfulla diskussioner om hur ord stavas och efter ett tag utbrister en elev: Hur vet man om det ska vara en eller två?

Jag skrev genast upp hans fråga på tavlan och lovade att vi skulle ta reda på det tillsammans.

Så nu har jag en ny lektion att planera, vi ska lära oss om dubbelteckning och det är eleverna själva som bett om det!

Härma är bra!

 

Så här skrev jag på twitter igår kväll: Jag hade varit en helt annan lärare idag om jag inte hade börjat twittra i höstas! Och det är så sant som det kan bli. Det utvidgade kollegiet som finns där är helt fantastiskt på många sätt. De delar med sig, de uppmuntrar, de tipsar, de kommer med kluriga frågor, de hjälper dig att tänka om, tänka nytt och tänka större! Det råder ingen konsensus om någon trodde det, men det är ju det som leder oss framåt, får oss tänka till och som ”skollyfter” oss (titta föresten in på Skollyftet eller Skolvåren)

En person som gärna berättar och delar med sig ärLisa Silverberg https://twitter.com/sommarlisa. Hon har en blogg tillsammans med sina elever Busiga barnen. Där har jag inspirerats och mer eller mindre härmat hennes lektioner som hon kallar ”Veckans babblare”. Varje fredag får två av mina elever vara veckans babblare och då väljer de helt fritt vad de ska tala om, en svensk variant på ”Show and tell”. När babblaren är klar går vi igenom ett givet bedömningsschema tillsammans hela klassen. Även lyssnarna blir bedömda.  Den idén hittade jag i Christian Lundahls bok ”Bedömning för lärande” (s109-111). Efter det ger jag eleven en ”two stars and a wish” och slutligen får de klasskamrater som vill, ge ”two stars and a wish”. Att använda sig av ”two stars and a wish” är ju ett sätt inom formativ bedömning att ”aktivera eleverna som läranderesurser för varandra” (William, 2013).  Eftersom jag börjar, kan eleverna härma mig och säga samma sak och det är helt ok. När man ger eleverna möjlighet att härma (oavsett vad man gör) så vågar fler uttrycka sig, fler vågar prova att säga något även om de säger samma sak som någon annan.  Härma är bra!