Spöket Blue gillar brev!

Ägget är kläckt och det var ett spöke! Vi visste inte vad spöket hette så vi skrev ner flera förslag och gav honom ett brev. Nästa dag hade vi fått svar!

Vi undrade vad Blue gillade att äta (en elev trodde att han åt människors rädslor) så vi skrev ett brev och frågade.

Många undrade varför han ville heta Blue (eftersom han valde ett engelskt namn) och varifrån han kom. Så vi skrev raskt ihop ett brev och fick svar, dagen efter.

Sen undrade vi om spöket Blue vill vara ett spöke som skräms, eftersom vi hade läst om spöket Laban som inte vill bli som sin pappa. Svaret kom snabbt som vinden!

I brevet hade spöket Blue spökat med sitt namn och då ville vi också prova. Vi klippte isär våra namn och spökade runt bokstäverna på så många sätt vi kom på.

Innan vi gick hem hade en elev en ny fråga till Blue:

– Kan du lära oss engelska?

Vi får väl se om det väntar ett nytt brev i morgon bitti!

Om du blir nyfiken på detta arbetssätt kan du klicka på länken: https://www.nok.se/titlar/laromedel-b1/spokagget/#

Först ett mål sedan ett problem

I årskurs tre ska eleverna kunna skriva en berättelse med tydlig inledning, handling och avslutning. Under de senaste åren har många läromedel tagit fram olika stödstrukturer som ska stötta eleverna när de ska skriva sin saga/berättelse. De vanligaste stöttorna innehåller person, miljö och problem. Inledning och avslutning brukar också finnas med.

Och jag har provat fler av dessa stöttor/mallar när jag har undervisat. Ibland har det gått bra, ibland sämre, men alltid har jag känt att någonting saknas. Väldigt ofta fastnar eleverna vid problemet i sin berättelse och lägger ner mycket tid på att beskriva det läskiga monstret/draken/utomjordingen som ska dyka upp och förgöra alla oskyldiga. Men sen bidde det inget mer och sagan tar slut …

När jag själv tog steget att börja skriva egna berättelser, läste jag flera böcker som handlade om att skriva. En dag läste jag kapitlet ”Att skriva berättelser” av Ulf Nilsson i boken ”Att skriva för barn”.

Så fort som möjligt måste huvudpersonen ha ett mål och läsaren måste förstå det. Sedan presenterar vi raskt ett antal hinder för huvudpersonen att nå sitt mål.

När jag läste Ulf Nilssons rader insåg jag vad jag hade glömt att hjälpa mina elever att komma på i sin berättelse: huvudpersonens mål. När man har en tydlig riktning i berättelsen är det mycket lättare att hitta på ett hinder/problem för huvudpersonen att råka utför (i min bok Lisen åker vilse får läsaren veta på sidan ett att Lisen ska åka buss ensam till skolan och problemet blir att hon hamnar på fel buss …).

Så nästa gång jag skriver berättelser med elever kommer jag att visa dem att målet/uppdraget/uppgiften är precis lika viktigt som problemet/hindret och har man det klart för sig är det mycket lättare att knyta ihop sin saga och på så sätt lära sig att skriva med inledning, handling och avslutning.

Här är en enkel mall som skulle kunna fungera som ett stöd för att planera sin berättelse. Antalet händelser varierar så klart, beroende på hur lång berättelsen blir.
För den som är van att arbeta med berättelseansiktet, kan man lätt infoga mål i ett av ögonbrynen.

Är det en … ?

Idag fick eleverna berättade vad de trodde fanns i ägget, sen målade alla en bild. När vi var färdiga skrev jag ner vad de trodde genom att bilda en fråga: Är det en …?

Jag använde appen skolstil (med bokstavsljud och talsyntes) och skrev samtidigt som de såg vad jag skrev (kopplade paddan till en större skärm). Eftersom jag vill att de så småningom ska använda appen skolstil själva, så tänkte jag det var ett bra sätt att introducera den. När jag hade skrivit klart skrev jag ut det och klistrade fast deras fråga på deras bild.

Nu väntar vi med spänning på att ägget ska kläckas!

Ägget är på plats!

Äntligen!

I många, långa år har jag längtat efter att jobba med något som heter Spökägget. Och nu när jag fick möjligheten att undervisa i f-klass tog jag chansen!

Vårt ägg är gjort av ett jättestort påskägg som jag har klätt in i svart silkespapper.

Spökägget (Natur & kultur) är ett tematiskt arbetssätt där ”barnen ges möjlighet att utveckla sina läs- och skrivfärdigheter i ett meningsfullt sammanhang” (från baksidestexten av lärarhandledningen).

Bredvid ägget låg en pappersrulle. ”Det är säkert ett meddelande!” sa en elev. Vi rullade upp rullen försiktigt …

Och engagemanget och nyfikenheten från eleverna  går nästan inte att beskriva. Klassrummet bubblade av frågor och vi gick runda efter runda, eftersom alla ville dela sina tankar och funderingar kring ägget. Och när jag skriver alla så menar jag alla – även de elever som hittills oftast har sagt ”pass” (första dagen på terminen introducerade jag rätten att säga pass, för att de talängsliga barnen ska känna sig trygga och från dag ett veta att jag aldrig kommer att tvinga någon att säga något).

Eftersom vi delar lokal med skolans fritids (en avdelning med elever från f-5) behövde vi skriva en skylt för att skydda ägget. Vi enades om en text, som jag sedan skrev ned samtidigt som jag ljudade högt. Några upptäckte då att ordet RÖR kan läsas åt båda håll.

När vi skiljdes åt vid dagens slut fick alla i uppgift att gå hem och fråga någon vuxen vad de kände till om ägg och jag lovade heligt och dyrt att åka dit på helgen och vända på ägget!

Bilderna, bilderna, bilderna!

Igår fick mina elever (6-åringarna) pröva att göra en bildpromenad (= att sätta ord på det man ser och tror innan man läser en enda rad) med en hel bok. Vi har gjort bildpromenader sedan dag ett på höstterminen – med framsidan på högläsningsboken, bilder i almanackan och andra illustrationer som vi har stött på. Men igår prövade vi alltså bildpromenad genom alla bilder i en och samma bilderbok.

Jag hade valt Kvällen när pappa lekte av Ulf Stark och Mati Lepp, eftersom vi i förskoleklassen ska arbeta lite extra med artikel 31 i Barnkonventionen: Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.

Som alltid när man arbetar med 6-åringar (eller vilken grupp som helst) måste man vara lyhörd för hur mycket de orkar. Därför tittade vi på vissa bilder länge, medan andra fick en eller två kommentarer och så tog vi nästa bild. Det viktiga är att jag som lärare är förberedd (aldrig en okänd bok!) och är redo med frågor i fall eleverna inte själva säger så mycket. Vi jobbade mest med vad vi såg, men ju längre in i bokens bilder vi kom desto mer ”jag tror …” blev det. Eftersom jag hade fotat av bilderna i paddan och kopplat ihop den med en smartboard kunde jag enkelt zooma in detaljer i bilderna som de ville titta på lite extra.

Just den här boken har många illustrationer av kroppar i olika positioner och de är väldigt roliga att härma. När man prövar att sitta som till exempel pappan i fåtöljen, känner man nästan genast i kroppen vad det är han gör (- fröken, jag tror han sitter och tänker ut nåt, när man tittar uppåt tänker man). Vi provade även att hitta på olika repliker till illustrationerna, något som verkligen triggade igång fantasin hos elverna!

När vi sedan läste boken (inte under samma lektion) var alla elever fokuserade och jag upplevde en mycket större koncentration än när man läser en bilderbok på ”det vanliga sättet”. För barn med till exempel språkstörning eller med ett annat modersmål än svenska är detta sätt att undervisa oerhört givande, eftersom de hinner bygga upp och aktivera den viktiga förförståelsen innan de får höra texten. Förförståelsen byggs upp framför allt av bildernas ordförråd (genom att vi sätter ord på det vi ser och det vi tror) och det gör att det blir mycket enklare att hänga med i berättelsen under själva läsningen.

Om man vill veta mer om detta arbetssätt kan man läsa Anne-Marie Körlings bok Textsamtal och bildpromenader  eller hennes bok Kiwimetoden. Det står också en del i Boksamtal med bilderböcker av Agneta Edwards.