På vår gata i stan, där bor det en fru…

Ni minns väl Stina i Saltkråkan och hennes ständiga refererande till sin gata i stan? Jag är också sådan. Men jag säger saker som: Jo men Körling skriver att…, Har ni läst Körlings bok …., Ska ni inte prova det som Körling skriver om… osv. Min kollegor bara ler numera när jag återigen refererar till Anne-Marie Körling och hennes böcker, filmer eller till hennes blogg. Min sambo (som också är lärare) blir mer eller mindre tvingad till att lyssna när jag läser högt eller så får han läsa en sida ur någon av böckerna eller kolla in något klipp från någon av de UR-filmer som finns med henne.

Och nu har hon även blivit min coach. Hur det blev så? Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det ena ledde till det andra och nu sitter vi här, jag i Storuman och hon i Stockholm och kommunicerar med varandra, oftast i skrift men ibland i telefon. Det är en värdefull och dyrbar gåva hon ger mig och jag ska förvalta den väl, det lovar jag Anne-Marie!

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Hur vet man om det ska vara en eller två?

I boken Kiwimetoden av Anne-Marie Körling http://www.sanomautbildning.se/Laromedel/Grundskola-Fk-6/Svenska/Lararlitteratur/Kiwimetoden/

har jag hittat ett sätt att förhålla mig till elevernas rätt att få lära sig stava. Jag och eleverna började lite trevande för några veckor sedan, men det var idag de kom igång ordentligt. De fick hitta på egna meningar genom att använda ord som vi hade samlat från vår högläsningsbok ”Fröken Smith, den elakaste häxan i världen”. Vi började muntligt för att sedan övergå till att skriva ner våra meningar.

Bild

Jag vägrade konsekvent att svara på frågan ”Hur stavas …?” Istället uppmuntrade jag dem att skriva ner ordet på en lapp och gå runt till 3 kompisar och fråga: ”Hur stavar du till …?” De fick ju så klart slå i ordlistan, men det kan vara svårt när man är bara 8 år. Det blev många meningingsfulla diskussioner om hur ord stavas och efter ett tag utbrister en elev: Hur vet man om det ska vara en eller två?

Jag skrev genast upp hans fråga på tavlan och lovade att vi skulle ta reda på det tillsammans.

Så nu har jag en ny lektion att planera, vi ska lära oss om dubbelteckning och det är eleverna själva som bett om det!


Prenumerera på nya blogginlägg

Härma är bra!

 

Så här skrev jag på twitter igår kväll: Jag hade varit en helt annan lärare idag om jag inte hade börjat twittra i höstas! Och det är så sant som det kan bli. Det utvidgade kollegiet som finns där är helt fantastiskt på många sätt. De delar med sig, de uppmuntrar, de tipsar, de kommer med kluriga frågor, de hjälper dig att tänka om, tänka nytt och tänka större! Det råder ingen konsensus om någon trodde det, men det är ju det som leder oss framåt, får oss tänka till och som ”skollyfter” oss (titta föresten in på Skollyftet eller Skolvåren)

En person som gärna berättar och delar med sig ärLisa Silverberg https://twitter.com/sommarlisa. Hon har en blogg tillsammans med sina elever Busiga barnen. Där har jag inspirerats och mer eller mindre härmat hennes lektioner som hon kallar ”Veckans babblare”. Varje fredag får två av mina elever vara veckans babblare och då väljer de helt fritt vad de ska tala om, en svensk variant på ”Show and tell”. När babblaren är klar går vi igenom ett givet bedömningsschema tillsammans hela klassen. Även lyssnarna blir bedömda.  Den idén hittade jag i Christian Lundahls bok ”Bedömning för lärande” (s109-111). Efter det ger jag eleven en ”two stars and a wish” och slutligen får de klasskamrater som vill, ge ”two stars and a wish”. Att använda sig av ”two stars and a wish” är ju ett sätt inom formativ bedömning att ”aktivera eleverna som läranderesurser för varandra” (William, 2013).  Eftersom jag börjar, kan eleverna härma mig och säga samma sak och det är helt ok. När man ger eleverna möjlighet att härma (oavsett vad man gör) så vågar fler uttrycka sig, fler vågar prova att säga något även om de säger samma sak som någon annan.  Härma är bra!


Prenumerera på nya blogginlägg

Högläsning, så mycket mer än att bara läsa högt!

Jag trodde jag var bra på att högläsa. Med en bakgrund i olika amatörteatrar och 40 högskolepoäng i teater (Mälardalens högskola) så trodde jag att jag kunde det där. Och jag har alltid förberett mig noga, alltid läst igenom texten innan man läser den för eleverna. Jag läste dramatiskt och med inlevelse och jag såg att eleverna lyssnade och följde med i texten. Jag blev helnöjd när de satt knäpptysta och lyssnade.

Så jag trodde jag kunde det där med högläsning.

Sedan såg jag en film från Anne-Marie Körlings klassrum och då insåg jag att högläsningen är så mycket mer än att bara läsa högt (kolla här:Körlings barn).

Och så här såg vår högläsningslektion ut idag:

ALLA provade att ”dra en lättnadens suck”, göra en ”halvkvävd snyftning”. Vi provade även att känna oss ”mållös”. Sedan diskuterade vi om våra föräldrar skulle känna igen oss om vi åt en ”pösare” (häxpiller som gör så man sväller upp i tredubbelstorlek).

Vi skrev upp alla ord vi funderade kring: altare, ruinerad, trafikstockning, diadem och mållös.

Och slutligen gjorde vi muntliga meningar med orden vi hade skrivit upp. ”Jag blev ruinerad när jag köpte min dator.” ”Ibland blir jag mållös när jag är arg.”

Hur gör du när du högläser?

91-86196-04-9

 


Prenumerera på nya blogginlägg