Först ett mål sedan ett problem

I årskurs tre ska eleverna kunna skriva en berättelse med tydlig inledning, handling och avslutning. Under de senaste åren har många läromedel tagit fram olika stödstrukturer som ska stötta eleverna när de ska skriva sin saga/berättelse. De vanligaste stöttorna innehåller person, miljö och problem. Inledning och avslutning brukar också finnas med.

Och jag har provat fler av dessa stöttor/mallar när jag har undervisat. Ibland har det gått bra, ibland sämre, men alltid har jag känt att någonting saknas. Väldigt ofta fastnar eleverna vid problemet i sin berättelse och lägger ner mycket tid på att beskriva det läskiga monstret/draken/utomjordingen som ska dyka upp och förgöra alla oskyldiga. Men sen bidde det inget mer och sagan tar slut …

När jag själv tog steget att börja skriva egna berättelser, läste jag flera böcker som handlade om att skriva. En dag läste jag kapitlet ”Att skriva berättelser” av Ulf Nilsson i boken ”Att skriva för barn”.

Så fort som möjligt måste huvudpersonen ha ett mål och läsaren måste förstå det. Sedan presenterar vi raskt ett antal hinder för huvudpersonen att nå sitt mål.

När jag läste Ulf Nilssons rader insåg jag vad jag hade glömt att hjälpa mina elever att komma på i sin berättelse: huvudpersonens mål. När man har en tydlig riktning i berättelsen är det mycket lättare att hitta på ett hinder/problem för huvudpersonen att råka utför (i min bok Lisen åker vilse får läsaren veta på sidan ett att Lisen ska åka buss ensam till skolan och problemet blir att hon hamnar på fel buss …).

Så nästa gång jag skriver berättelser med elever kommer jag att visa dem att målet/uppdraget/uppgiften är precis lika viktigt som problemet/hindret och har man det klart för sig är det mycket lättare att knyta ihop sin saga och på så sätt lära sig att skriva med inledning, handling och avslutning.

Här är en enkel mall som skulle kunna fungera som ett stöd för att planera sin berättelse. Antalet händelser varierar så klart, beroende på hur lång berättelsen blir.
För den som är van att arbeta med berättelseansiktet, kan man lätt infoga mål i ett av ögonbrynen.

Prenumerera på nya blogginlägg

Berättelseansiktet

Första gången jag hörde talas om ”berättelseansiktet” var genom Barbro Westlund. Jag tror det var en filmad föreläsning och jag kände direkt att jag gillade idén. Det finns många olika slags berättelsekartor, men det är den här jag gillar bäst! Det finns en bra film från Skolverket där man får se hur en lärare arbetar i en årskurs 2 – Berättelseansiktet – modell för att samtala om text

Så därför har jag lagt vårt nuvarande läromedel åt sidan ett tag och istället följer jag mitt egna upplägg om hur man kan arbeta med sagor.

Vi har tidigare under hösten tränat på att återberätta sagor – Återberätta med bilder – eleverna fick träna hemma under veckan och varje fredag fick de återberätta sagan för en eller två kompisar.

Så var det dags att introducera berättelseansiktet. Det har suttit på väggen ett tag i klassrummet, för jag ville att de skulle bli nyfikna på det. Några minns det från 1:an, då vi mycket flyktigt under en eller två lektioner jobbade med det.

Jag samlade alla på mattan. Och började berätta sagan om Rödluvan. Jag valde att berätta – inte läsa – eftersom jag verkligen ville fånga varje elev.

När jag var färdig hämtade jag ansiktet och startade samtidigt igång Smartboarden. Vi gick igenom del för del (eleverna berättade och jag skrev och ritade) och när lektionen var slut hade vi fyllt ansiktet med sagan om Rödluvan.

Nästa lektion fick de i par göra samma sak som vi gjorde med Rödluvan. De valde en av sagorna som vi använde tidigare när vi tränade återberättande och sedan fick de rita och skriva ett berättelseansikte.

Tredje lektionen blev ett avsnitt av Sagomattan från UR, de använder en annan berättelsestruktur så efter avsnittet jämförde vi Markus sagomatta med vårt berättelseansikte. Ganska snabbt kunde vi konstatera att de var väldigt lika och att det finns vissa delar i en saga/berättelse som alltid måste finns med för att den ska bli bra.

Fjärde lektionen skrev vi en saga tillsammans. De fick en startmening av mig (Det var en gång en spökflicka …). Startmeningen har jag hämtat ur boken Berättarverkstad med barn av Kerstin Lundberg Hahn. Det är mycket bra bok för pedagoger som vill skapa sagor med barn, men som inte vet hur man ska börja. Sedan lotsade jag dem varsamt framåt och till slut hade vi en saga.

Hela tiden hade vi berättelseansiktet som påminde oss vad som skulle finnas med, men jag valde att vi inte skulle tänka ut alla delar först, för jag ville att sagan skulle bygga på elevernas spontana fantasier och påhitt allt eftersom. När vi vara klara kunde vi konstaterar att sagan hade alla viktiga delar med – huvudperson, miljö, problem, början, händelser, lösning och en tydlig avslutning.

Nästa lektion … skriva en egen saga!

(Eftersom mina elever går i 3:an är de vid det här laget väl förtrogna med sagogenren. Jag behövde alltså inte presentera begreppet ”saga” något närmare. Om jag hade gjort det här med en elevgrupp som inte kände till begreppet, hade jag nog behövt en längre startsträcka med att introducera det. )

 


Prenumerera på nya blogginlägg