Mitt huvud exploderar!

Vi har jobbat språkutvecklande med storboken Mitt sår av Anne-Marie Körling. På sin blogg har Anne-Marie skrivit om hur hon arbetar med boken och jag har hämtat inspiration därifrån och även pratat med Anne-Marie om bokens upplägg. Här kommer en kort beskrivning av hur vårt arbete med boken blev (och det är inte färdigt ännu, men det här det vi har gjort hittills).

Innan vi läste boken har vi pratat en del om kroppen och då framför allt om blåmärken och blod, eftersom vi fokuserar på bokstaven B (vi har ett spöke som heter spöket Blue).

Vi läste boken under två lektionspass (som jag delade upp under två dagar). Första dagen hann vi ungefär halva boken. Det finns mycket att titta på och fundera kring och jag ville inte hasta igenom boken. Vi läste dessutom orden flera gånger, letade efter speciella bokstäver och kollade ord som återkom på varje sida.

När vi hade läst klart boken frågade jag dem om det fanns något de tyckte man kunde behöva plåster för. Först blev det svar som skrubbsår och skärsår. Sedan hjälpte jag dem att utvidga tanken och pröva om man till exempel kunde ha plåster mot dåligt väder? Eleverna kom genast igång och de ville aldrig sluta. Jag hade förberett en mall och jag skrev ner alla deras förslag.

Nästa dag fick alla en egen lista att skriva på. Några skrev tillsammans, några skrev enskilt, några ville skriva av vår gemensamma lista och några hittade på nya förslag. Några behövde lite hjälp, några behövde mycket hjälp – men alla skrev utifrån sin förmåga. Luften dallrade av koncentration och till slut utbrast en elev:

– Fröken! Mitt huvud exploderar!

Då förstod fröken att det var dags att runda av och låta de små skribenterna ta paus och gå ut på rast.


Prenumerera på nya blogginlägg

Spöket Blue gillar brev!

Ägget är kläckt och det var ett spöke! Vi visste inte vad spöket hette så vi skrev ner flera förslag och gav honom ett brev. Nästa dag hade vi fått svar!

Vi undrade vad Blue gillade att äta (en elev trodde att han åt människors rädslor) så vi skrev ett brev och frågade.

Många undrade varför han ville heta Blue (eftersom han valde ett engelskt namn) och varifrån han kom. Så vi skrev raskt ihop ett brev och fick svar, dagen efter.

Sen undrade vi om spöket Blue vill vara ett spöke som skräms, eftersom vi hade läst om spöket Laban som inte vill bli som sin pappa. Svaret kom snabbt som vinden!

I brevet hade spöket Blue spökat med sitt namn och då ville vi också prova. Vi klippte isär våra namn och spökade runt bokstäverna på så många sätt vi kom på.

Innan vi gick hem hade en elev en ny fråga till Blue:

– Kan du lära oss engelska?

Vi får väl se om det väntar ett nytt brev i morgon bitti!

Om du blir nyfiken på detta arbetssätt kan du klicka på länken: https://www.nok.se/titlar/laromedel-b1/spokagget/#


Prenumerera på nya blogginlägg

Berättelseansiktet

Första gången jag hörde talas om ”berättelseansiktet” var genom Barbro Westlund. Jag tror det var en filmad föreläsning och jag kände direkt att jag gillade idén. Det finns många olika slags berättelsekartor, men det är den här jag gillar bäst! Det finns en bra film från Skolverket där man får se hur en lärare arbetar i en årskurs 2 – Berättelseansiktet – modell för att samtala om text

Så därför har jag lagt vårt nuvarande läromedel åt sidan ett tag och istället följer jag mitt egna upplägg om hur man kan arbeta med sagor.

Vi har tidigare under hösten tränat på att återberätta sagor – Återberätta med bilder – eleverna fick träna hemma under veckan och varje fredag fick de återberätta sagan för en eller två kompisar.

Så var det dags att introducera berättelseansiktet. Det har suttit på väggen ett tag i klassrummet, för jag ville att de skulle bli nyfikna på det. Några minns det från 1:an, då vi mycket flyktigt under en eller två lektioner jobbade med det.

Jag samlade alla på mattan. Och började berätta sagan om Rödluvan. Jag valde att berätta – inte läsa – eftersom jag verkligen ville fånga varje elev.

När jag var färdig hämtade jag ansiktet och startade samtidigt igång Smartboarden. Vi gick igenom del för del (eleverna berättade och jag skrev och ritade) och när lektionen var slut hade vi fyllt ansiktet med sagan om Rödluvan.

Nästa lektion fick de i par göra samma sak som vi gjorde med Rödluvan. De valde en av sagorna som vi använde tidigare när vi tränade återberättande och sedan fick de rita och skriva ett berättelseansikte.

Tredje lektionen blev ett avsnitt av Sagomattan från UR, de använder en annan berättelsestruktur så efter avsnittet jämförde vi Markus sagomatta med vårt berättelseansikte. Ganska snabbt kunde vi konstatera att de var väldigt lika och att det finns vissa delar i en saga/berättelse som alltid måste finns med för att den ska bli bra.

Fjärde lektionen skrev vi en saga tillsammans. De fick en startmening av mig (Det var en gång en spökflicka …). Startmeningen har jag hämtat ur boken Berättarverkstad med barn av Kerstin Lundberg Hahn. Det är mycket bra bok för pedagoger som vill skapa sagor med barn, men som inte vet hur man ska börja. Sedan lotsade jag dem varsamt framåt och till slut hade vi en saga.

Hela tiden hade vi berättelseansiktet som påminde oss vad som skulle finnas med, men jag valde att vi inte skulle tänka ut alla delar först, för jag ville att sagan skulle bygga på elevernas spontana fantasier och påhitt allt eftersom. När vi vara klara kunde vi konstaterar att sagan hade alla viktiga delar med – huvudperson, miljö, problem, början, händelser, lösning och en tydlig avslutning.

Nästa lektion … skriva en egen saga!

(Eftersom mina elever går i 3:an är de vid det här laget väl förtrogna med sagogenren. Jag behövde alltså inte presentera begreppet ”saga” något närmare. Om jag hade gjort det här med en elevgrupp som inte kände till begreppet, hade jag nog behövt en längre startsträcka med att introducera det. )

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Hur man blir en…

I april var jag i Stockholm på Natur & Kulturs Läskonferens. Där fick jag bland annat lyssna på läraren Adrienne Gear. Hon berättade om sin undervisning  i att skriva faktatexter. Det var en mycket inspirerande föreläsning och om jag ska framför någon kritik så var det att det var alldeles för kort!

Men det var speciellt ett upplägg som jag gick igång på! Istället för att skriva en ”vanlig” beskrivande text när man vill berätta om ett djur, en historisk person eller dyl. så skriver man det som en instruktion.

Jag berättade genast om detta för min kollega när jag kom hem och hon gillade idén och vi drog igång på NO:n (hon provade även att skriva med en grupp elever som hon undervisar i SVA – och det gick jättebra!).

Jag tänker inte beskriva hela vårt upplägg för detta arbete, men vi såg att 2:orna som hade jobbat med denna genre (instruktioner) snabbare förstod hur texten skulle skrivas. Adrienne poängterade ju också att man måste arbeta grundligt med en genre innan man skriver dessa slags texter – något som både 2:orna och våra elever som läser SVA hade gjort. Men 1:orna fick en skrivmall som de använde och då gick det riktigt bra ändå och vi skrev en gemensam text först innan de fick skriva sin egen.

Så om det är någon som vill veta hur man blir en varg, en sengångare, en husmus,  eller varför inte en björn, ett lejon, eller en igelkottfisk och mycket, mycket mer – hör av er till oss i Stensele; vi är experter!

 


Prenumerera på nya blogginlägg