Får jag säga vad jag tror nu?

Det sista stoppet i vår läsresa jorden runt blev Antarktis. Boken jag hade valt heter Välkommen Tango och är baserad på en verklig händelse från ett Zoo i New York. Den handlar om de två hakremspingvinerna (det blev kopplingen till Antarktis) Silo och Roy som lever som vilket annat pingvinpar som helst, förutom att de är hanar. En dag får deras djurskötare en idé …

Den här gången valde jag att inte visa alla bilderna, eftersom jag inte ville riskera att eleverna listade ut för mycket av historien. Jag ville att de skulle bli överraskade – och det blev de! Jag visade framsidan och vi utforskade den i ca 25 minuter. De berättade först vad de såg, men ganska snabbt var det en elev som frågade: Får jag säga vad jag tror nu? Det är härligt att se att efter att ha gjort bildpromenad för sjunde gången den här terminen, har de blivit väl förtrogna med arbetssättet och att deras tankar genast sätter igång att arbeta så fort jag presenterar en bild.

Jag frågade dem även vad/vem pingvinungen tittar på och då blev det många förslag på vad som fanns utanför bilden.

Därefter läste jag boken i stort sett i ett flöde. Vi hann inte med någon diskussion efter läsningen eftersom lektionen tog slut, men vid nästa so-lektion tänker jag återkomma till boken och göra ett boksamtal enligt Aidan Chambers modell. 

Och jag har på känn att det finns mycket att prata om!

(I den engelskspråkiga skolvärlden är picture walk (bildpromenad), ett vedertaget begrepp och arbetsätt. I Sverige har Anne-Marie Körling introducerat och utvecklat denna metod och hon beskriver den utförligt i boken Kiwimetoden).


Prenumerera på nya blogginlägg

Varför har jag inte gjort det här tidigare?

I mitt förra inlägg, skrev jag att jag skulle prova ”Picture walk”. Det är ett sätt att förbereda eleverna på texten som man ska läsa. Och trots att jag har jobbat så länge med läsundervisning – på längden, höjden och bredden – har jag aldrig (vad jag kan minnas) visat alla bilderna innan man läser ett enda ord.

Vilket engagemang, vilken respons och vilka diskussioner vi fick i klassrummet och det utan att ha läst en enda rad förutom titeln, för den visade jag i och med att vi tittade på framsidan. Nästa gång täcker jag nog över den med.

Här är ett axplock av våra diskussioner – och observera – inte en enda rad är läst!

  • Jag tror jag vet vad som händer …
  • Hunden ser inte snäll ut …
  • Det heter sandaler …
  • Hon ska gå och handla …
  • Är det ketchup i flaskan? Nej, jag tror att det är saft.
  • Hon ser så trött ut …
  • Jag tror de har bytt kläder … eller nej förresten jag tror hunden tar Salmas kläder …
  • Prata i 1 minut om vad hunden säger till Salma …
  • Han vill nog hjälpa henne – hur ser du det? Han gör så här med händerna.
  • Jag tror han lurar henne!
  • Varför ringer hon inte till polisen?
  • Kolla! Han går hem till mormor!
  • Jag tror han vill äta upp henne!
  • Det här är som Rödluvan!
  • Jag tror jag vet hur det slutar!

I boken Kiwimetoden ger Anne-Marie Körling en utförlig beskrivning av hur Picture Walk (bildpromenad) går till. Men trots att jag har läst den så många gånger, har jag ändå aldrig provat att göra en bildpromenad genom en hel bok. Jag har bara gjort det på framsidan av boken. Tänk att det tar tid att lära sig något nytt – trots att man trodde att man kunde!


Prenumerera på nya blogginlägg

Söta Salma

När jag undervisar om världsdelarna brukar jag alltid läsa en berättelse, saga eller skapelsemyt från respektive världsdel.

Inför arbetet med Afrika, föll valet i år på Söta Salma av Niki Daly. Det är en ”spännande och annorlunda Rödluvan-saga från Gahna”, som det står på baksidan.

Den här sagan är bra på många sätt. Den är helt befriad från – i Afrika finns det bara krig och svältande människor, så vi måste hjälpa dem – syndromet.

Jag vill inte raljera över de stora problem som finns i världsdelen Afrika, men det finns så mycket mer än bara elände och i den här sagan får vi en annan bild än just det. Boken har också uppenbara likheter med Rödluvan och på så sätt kan man jämföra de två sagorna med varandra.

För att skapa förförståelse, väcka nyfikenhet, göra kopplingar, träna eleverna att använda bilderna som ledtrådar m.m tänkte jag prova att göra en ”Picture walk”.

Då går man igenom hela boken med eleverna – utan att läsa ett enda ord – och fokus är helt och fullt på bilderna.

Frågor man kan ställa till bilderna är till exempel:

  • Vad ser du?
  • Vad  tror du händer här?
  • Vem är det där?
  • Hur tror du att hen känner sig? Varför då?
  • När händer det här?
  • Hur tror du det slutar?

Om eleverna aldrig har provat detta, kan det vara bra att man börjar med att göra ett förtydligande av hur läsningen kommer att gå till. De flesta barn är nog vana med att man börjar läsa direkt och då kan det vara bra att till exempel säga:

Nu kommer jag att visa bilderna först och prata om dem – sen läser jag boken, ok? Då gör vi så.

(Ur boken Bilderbokens mångfald och möjligheter av Agneta Edwards.)

Om du vill veta mer om just ”Picture walk” kan du läsa om det i kapitlet Influenser från Nya Zeeland, USA och Australien
Av Anne-Marie Körling och Inger Norberg som du hittar i boken Läslust och lättläst.

Det finns också många bra sidor på nätet – googla så får du se!

(Anne-Marie Körling har utifrån sina studier på Nya Zeeland utvecklat en egen undervisningsform: bildpromenad. I boken Kiwimetoden ger hon en utförlig beskrivning av hur Picture Walk (bildpromenad) går till. Men trots att jag har läst den så många gånger, har jag ändå aldrig provat att göra en bildpromenad genom en hel bok. Jag har bara gjort det på framsidan av boken. Tänk att det tar tid att lära sig något nytt – trots att man trodde att man kunde!

 


Prenumerera på nya blogginlägg

Skapa förförståelse

I fredags var jag och ett gäng lärare i Storuman på workshop med två utbildare från NC. De talade mycket om att alltid arbeta med förförståelse. Antingen aktivera den förförståelse eleverna redan har, eller ge och skapa förförståelse för det som ska komma.

Ett sätt att hjälpa eleverna in i en text, men ändå låta dem läsa själva är ge så mycket information man kan innan de läser.

Så här förbereder jag en text i SO, som jag planerar att eleverna ska läsa själva (i par).

Först läser jag texten. Sedan sammanfattar jag den för mig själv. Därefter skriver jag ner en text, som jag kommer att läsa upp/berätta för eleverna innan de ska läsa texten själva.

I den här texten får du veta hur Sverige ser ut. Du får också lära dig att det ser olika ut i olika delar av Sverige. Du kommer också att få veta var de flesta människor bor. Dessutom kommer du att få veta vad olika färger betyder på en karta.

Själva lektionen börjar med att vi pratar om Sverige och de får berätta för en kompis vad de vet om Sverige. Sedan tittar vi på rubriken, bilderna och faktarutan tillsammans och pratar om det vi ser. Därefter berättar jag vad texten kommer att handla om och slutligen får de läsa tillsammans i par. De läser med post-it-lappar så att de kan märka ut nya ord, frågor eller något nytt de har lärt sig (detta har jag skrivit om här: Att själv få komma på vad man inte kan!).


Prenumerera på nya blogginlägg