Skruvade sagor

I mitt deltidsjobb som skolbibliotekarie har jag hand om en grupp 3:or varje fredag. Vi har då jobbat med något som heter ”Skruvade sagor”. Det är ett material från Hegas, som består av en kortlek med bilder. Bilderna är indelade i olika kategorier: huvudperson, plats, händelse, fiende och sagoslut.

Under ca 40 minuter hann de med att muntligt tillsammans skapa 12 korta sagor och berätta dem för varandra. Tidigare har de fått skriva ner sagorna, men då har de bara hunnit med att göra en saga. Nu ville jag ”speeda” upp tempot lite (undvika dötid, som det annars blir när elever blir klar olika snabbt) så därför gjorde vi det muntligt och de hade även begränsat med tid för varje saga.

https://www.hegas.se/newsitem.html/inte-folja-reglerna-i-skruvade-sagor

Eleverna var i grupper om tre (det var fyra grupper totalt). En elev ur varje grupp fick dra ett kort från varje kategori, sedan skulle de tillsammans i gruppen komma på en saga till bilderna. När de kände sig färdiga fick de berätta sin saga för en av de andra grupperna (under förutsättning att den gruppen var klar). De utsåg en i gruppen som skulle vara berättaren. Varje grupp gjorde tre sagor, så att alla fick vara berättaren en gång. Efter varje ”omgång” utmanade jag dem genom att säga till exempel: använd ordet plötsligt en gång i sagan, försök att säga minst två meningar om varje bild, beskriv hur någon av karaktärerna ser ut osv. Vi pratade även hur en bra publik är och då påminde jag dem om en lektion när de hade varit en bra publik.

Lektionen utvecklade elevernas förmåga att se sagomönster och berättelsestruktur, tala inför grupp, vara aktiva lyssnare och samarbeta med andra.

Skapa texter där ord och bild samspelar

Jag har skrivit om det tidigare  – men jag kan inte låta bli att skriva om det igen, för det här är verkligen något som alla elever kan göra och ändå utmanas på sin egen nivå – skriva sagor med hjälp av sekvensbilder. Fördelen med att använda bilderna är ju att grundstoryn redan är klar, men det finns ändå mycket utrymme kvar för elevernas fantasi.

Nu när vi har gjort detta några gånger, vet eleverna precis vad de ska göra när de kommer in i klassrummet efter rasten. Allt är förberett och framlagt på ett bord och de sätter genast igång:

  • välja bilder
  • välja en bok (vikta A4 som jag har häftat ihop)
  • klippa
  • limma
  • dra linjer
  • börja skriva!

Får jag läsa min saga för förskoleklassen sen?

 

PS: Idén läste jag för första gången om här:

I mitt klassrum: Att förutspå med sekvensbilder

Sekvensbilderna har jag sedan hittat på nätet, i gamla läromedel från källar´n, kollegors gömmor m.m. DS

Som ringar på vattnet

Eleverna skriver sagor med hjälp av sekvensbilder. De är mycket engagerade och koncentrerade. Alla skriver. Jag går runt och säger vad jag ser.

Att säga eller skriva ner vad man ser har jag lärt mig av Anne-Marie Körling ( läs t.ex i boken Vägen till skriftliga omdömen  eller på hennes blogg). Det låter enklare än vad det är. För man ska bara säga vad man ser, inget mer eller mindre.

Så nu gör jag det. Säger vad jag ser. Mycket medveten om att allt jag säger hörs av alla.

  • Jag ser att du är koncentrerad.
  • Jag ser att du tittar noga på bilden innan du skriver.
  • Jag ser att du använder mellanrum.
  • Jag ser att du skriver med små bokstäver.
  • Jag såg att du hjälpte O med att stava ett ord.
  • Jag ser att du har stor bokstav i början på meningen.
  • Jag ser att du prövar att använda olika skiljetecken.

Plötsligt kommer en elev fram och till mig och säger:

Kolla! Jag skriver också med små bokstäver!

Efter en stund hör jag hur en annan elev säger till kompisen bredvid:

– Du har mellanrum, va bra!

En tredje elev kommer skuttandes fram till mig med sin saga i handen – en elev som har  suttit helt koncentrerad och skrivit i 20 minuter.

Kolla vad jag har skrivit! Först blev det  jättestort, men i slutet blev bokstäverna mindre. Och jag har mellanrum! Läs min saga Cecilia! Den är jättebra!

Och vi sätter oss tillsammans och läser.

 

image

En säck full med sagor!

Jag har fyndat böcker! Storumans bibliotek har försäljning av utgallrade böcker och då hittade jag bland annat den här:

20130721-154601.jpg

Den har några år på nacken, men är ändå väldigt användbar om man ska arbeta med sagoprojekt i skolan eller förskolan. Den har både en teoretisk del och en praktisk del. I den praktiska delen hittade jag ”Magiska skrin-verser” som används för att låsa upp det magiska sagoskrinet. Jag tänker att de verserna går att använda på många sätt. Här hemma läste jag de för 4-åringen och hon fick gissa vilken figur det handlade om. En till, en till mamma! ropade hon förtjust, efter att jag hade läst den första.

 

Abra kadabra

simsala bim

säg mig nu svaret på detta rim:

Storvuxen bjässe med styrka i arm

orsakar rädsla och väsen och larm

Gör mig nu glader och alls icke sur

Vad är väl detta för sagofigur? JÄTTEN

 

Abra kadabra

simsala bim

säg mig nu svaret å detta rim:

Gillar ej solsken men väl mörka hålor

käkar prinsessor, dock ej söta kolor

Gör mig nu glader och alls icke sur

Vad är väl detta för sagofigur? DRAKEN

 

Abra kadabra

simsala bim

säg mig nu svaret på detta rim:

Luden om armar, luden om ben

svansen den svänger i månljusets sken

Ormkött att äta och grodmjölk att dricka

solen den enda får den att spricka

Gör mig nu glader och alls icke sur

Vad är väl detta för sagofigur? TROLLET

 

 

(Marie Lindhagen, 1993, s 94)

Rödluvan och den flygande lampan!

En bok som jag har återupptäckt i sommar är boken Fantasins grammatik av Gianni Rodari.

Det är en bok som sprudlar av kärlek till ord, kärlek till barn och kärlek till fantasins outtömliga möjligheter.

När jag läste den blev jag påmind om en rolig sagolek man kan göra med barn som är så pass stora så de känner igen några klassiska folksagor. Man tar en välkänd saga och plockar in något helt oväntat föremål i sagan. Man kan göra denna lek tillsammans i klassrummet, på fritids, i förskolan, hemma eller på hotellrummet…

Alla böcker ligger kvar ute i bilen så kvällen börjar med att jag berättar ’Bockarna Bruse’.

-Vilken saga ska jag berätta nu? frågar jag 4-åringen.
-Kan du inte berätta om Rödluvan och den flygande mopeden? (En saga vi har hittat på några dagar tidigare, när jag precis hade läst ut Rodaris bok.)
-Nja, jag kommer inte ihåg den så bra…
-Men jag kommer ihåg den! svarar hon glatt och berättar den igen för mig och övriga familjen.

Sedan hittar vi på en ny saga tillsammans. Det blir ’Rödluvan och den flygande lampan’, inspirerad av Alladin, Bockarna Bruse och Scandics inredning.

När sagan är slut (den slutar med att en mamma till två små flickor kommer och hämtar hem sina barn och ger dem glass i stora lass) får jag en
-Åh mamma!-kram, som är extra, extra lång.